Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
LÖRDAG 23 OKTOBER 1999
  

Text: Kerstin Weigl Tyck till om Kerstin Weigls kolumn
Det har ju blivit fint med skvaller
E tt omklädningsrum i halvdunkel. Två kvinnor klär långsamt av sig. Jag känner dem inte. Hon som för ordet plockar med sina tillhörigheter. Därför hör jag endast brottstycken av hennes monolog. Det är olidligt.
  – Då, förstår du, kom hans fruuu in...
  (mummel-mummel)
  – Så du kan ju tänka dig va, helt naken, bara den där hatten....
  (mummel-mummel)
   Vem då? Jag har ont i tinningarna av ansträngningen. Berätta mer!
  Kvinnan är naturlig blondin, omkring 60 år gammal och har smäckra ben i sandaletter med höga träklackar. Hon letar efter något och talar in i skåpet.
  – Men han som ordnade tomten på landet i våras säger att...
  (mummel-mummel)
  – ...så det var alltså inte första gången...
  Mannen hon talar om är en relativt känd politiker. Tror jag. Eller hans namne?
  Något har hänt. På ett kalas, nyligen.
  Vem hade hatt?
  Jag släntrar fram, ställer mig vid en spegel nära samtalet, och låtsas plocka ögonbrynen. Då går kvinnorna därifrån, i sina badrockar.
  Vänta!
  Ropar jag inom mig, och drar fram en handduk ur skåpet. Kvinnorna får sex sekunders försprång. Jag kan inte trampa ner hälarna på dem. Hjärtat bultar.
  Vågar jag?
Klart jag vågar. Jag har tjyvlyssnat hela mitt liv. En gång på väg till jobbet åkte jag sex hållplatser för långt. En ung man framför mig grät. En äldre kvinna, som inte alls tycktes känna honom, höll en smal hand på hans ena axel.
  
Han berättade om en kärlekssorg. Jag kan inte göra den rättvisa med mina egna ord. Scenen var filmisk. Han var en ung man, kanske bara 18 år, med krossat hjärta. Någonstans nära Skanstull, en onsdag strax före klockan 13, hade hans värld brustit. En kvinna vågade lägga sig i, och lyssnade med hela sitt väsen. Det var vackert, och jag kunde inte slita mig.
  
N är jag fastnar på kroken kan jag gå långt, mycket långt för att mätta mig.
  Mitt försvar är att jag inte skadar någon människa. Informationen jag skaffar mig är oanvändbar, och för det mesta helt ointressant, utom för de närmast berörda personerna – som jag inte ens känner.
  Jag samlar på historier, ansikten, röster. Sådant skrivande människor behöver. Brukar jag säga. Det låter ju kulturellt och fint.
  Direkt stolt över min läggning är jag inte. Inte heller skamsen. Med ett finare uttryck är jag ”intresserad av människor”. Det går även bra att kalla mig ”nyfiken”, eller rentav ”skvallerkärring”.
  Skvaller har ju blivit fint. Alla tidskrifter med självaktning har en skvallerspalt. Jag läser om Kerstin Nordenstam, docent i nordiska språk, som forskar om skvaller. Hon har spelat in gruppsamtal. Kvinnor skvallrar mer, kom hon fram till. Vem trodde annat?
  
I min bransch skvallras det mycket. Skvaller är hårdvaluta när journalister umgås. Mina journalistvänner bosatta på andra orter ringer mig för att fråga vem den och den ”kände skådespelaren”, ”medelålders politikern” eller ”folkkäre idrottsmannen” de läst om är. Ibland ger jag dem den informationen. På så vis bidrar jag till att det finns två verkligheter i vårt land, en för vanligt folk och en för den välinformerade eliten.
  Skvaller är information.
  Information är makt.
  Eller ett symptom på att våra liv är torftiga? Som unga talade jag och mina vänner i timmar om vårt spännande inre. Nu tycks vi uppehålla oss alltmer vid andras.
  Skvallerforskaren, lektor Nordenstam, försäkrar att skvaller är fint, när det är empatiskt. Kvinnor lär sig, genom att vrida och vända på händelser, att förstå människor och deras beteenden.
  Fast är inte det mest dravel? Alltför många kvinnor snackar alltför mycket skit om människor och använder för mycket tid åt att intressera sig för småttiga detaljer i sitt och andras privata och för lite tid åt att se strukturer och samhällskrafter. Det finns ingen anledning att göra en dygd av det.
  Jag kan inte föreställa mig att exempelvis min man skulle sitta kvar på tunnelbanan för att tjyvlyssna. Han tycks inte ha den sortens informationsbehov. Han skulle aldrig följa efter två tanter som skvallrar om ett party.
  Jag vet att spionerandet förstärkt min kompetens i grenen Mänskligt Beteende. Jag har god inlevelseförmåga och ett gott öra för nyanser och tonfall.
  Men till vilken nytta?
  I bastun hinner jag upp damerna från omklädningsrummet. Bänken nedanför är ledig, och kvinnorna talar fortfarande. De hade bara sex sekunders försprång.
  – Malaga, säger blondinen. Ska ni också fira jul där?

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER