Tyck till om Liza Marklunds kolumn

Allting är alltid någon annans ansvar. Om jobben försvinner, barnet mobbas i skolan, tonåringar stjäl mobiltelefoner, snorungar organiserar sig i nazistligor och skjuter ihjäl folk - det måste vara statens fel.
  Eller möjligen kommunens. Eller kanske rättsväsendets. Och alltid regeringens förstås. Aldrig någonsin mitt eller ditt eller grannens.

  Ingen har väl missat att en ung kvinna har stämt Grums kommun på 700 000 kronor för att hon fick sin skolgång förstörd av mobbning. Rättegången mot kommunen, som hölls i början av oktober, har redan fått flera potentiella efterföljare.

Föräldrarna till en pojke i Kungsbacka har anmält skolledningen för att sonen mobbats i fyra år. Föräldrarna till en flicka i Falköping tänker också gå till domstol, eftersom flickan mobbats i sex år.
  Jag förstår att situationen varit fruktansvärd för de här barnen och deras föräldrar, och jag tycker verkligen att kommun och skolledning ska ta sitt ansvar, men en fråga biter sig kvar hos mig:
  Varför har inte föräldrarna gjort något tidigare?
  Har man vetat om detta i fyra respektive sex år utan att bry sig?
  Varför följer man inte med barnet i skolan?
  Varför söker man inte själv upp mobbarna och skrämmer skiten ur dem?
  Varför byter man inte skola?
  Om nu ingen annat hjälper, varför flyttar man inte?
  Varför ställer man inte till ett jävla liv, skriker och protesterar?
  Jag vill inte lägga ytterligare sten på börda för de här familjerna, jag bara undrar.

Att tonåringar rånar och bestjäl andra tonåringar har blivit vardagsmat. Mobiltelefoner och pengar är tydligen det som är mest stöldbegärligt. Till och med barnprogrammen Bullen tog upp saken i måndags.

  Min dotter är en av dem som drabbats. Hon fick skåpet uppbrutet i sin grundskola och blev av med mobilen och pengarna som skulle gått till hästens stallhyra.

Så har vi det här med jobben. Där jag kommer ifrån, översta Norrland, var arbetstillfällena aldrig vårt ansvar. Där var man bra på att skrika och protestera. Genom hela mitt uppväxt ylades kraven: Ropen skalla, arbete åt alla!
  Visst, jag håller med, alla har rätt att försörja sig. Frågan är om det alltid är någon annan som är skyldig att göra det möjligt.
  I min förra kolumn skrev jag om det regionalpolitiska stödet som regnar över glesbygden varje år: 73 MILJARDER kronor! En studie vid ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, har ju kommit fram till att regionalpolitiken inte skapar utveckling, bara kostnader. Företag som får stöd konkurrerar ut dem som inte får stöd. Produktiviteten minskar och sysselsättningseffekterna uteblir.

  Tricket är alltså inte att någon annan vräker pengar över en. Och varför ska det vara en mänsklig rättighet att bo i evighet på exakt den plats man blivit född? Om nu jobben inte finns precis just där, varför sitter man och väntar på att någon annan ska komma och starta ett företag? Varför gör man inte själv?

Lösningen är löjligt enkel. Den bygger på två grundstenar:
En stark och fungerande välfärd där alla politiker och tjänstemän gör sitt jobb.
  En medveten och engagerad kår medborgare som tar ansvar för sig själva, sina barn och sin egendom.
  Sedan skulle vi faktiskt inte ha några problem.