|
|
|
|
|
’Välkommen hem!’
Jörgen Öberg sitter i soffan i vip-rummet på Arlanda. Han ser blek ut och det beror inte enbart på det starka ljuset från tv-strålkastare och fotoblixtar. Han berättar om dygnen som gisslan där långt borta i Abchazien och hur han var beredd ”att dö som en soldat” om kidnapparna sköt någon av dem. Längst bak i lokalen sitter hans mamma Siv i en rosa fåtölj och ibland snyftar hon stilla. Hon har inte heller hört vad han egentligen var med om under de dryga två dygnen som gisslan hos ett mer kriminellt än politiskt gäng i Abchazien, utbrytarregion i Georgien. Hastigt möte Bakom fotografryggar och mikrofoner hör hon hur han med stark och klar majorsröst berättar. Hon har träffat honom då han steg av planet från Wien, en snabb kram och några ord i ett rum på Arlanda och sedan fick hon och hennes yngste son, Jörgen Öbergs yngre bror, Mikael, följa med till vip-rummet. – Det var inte mycket tid. Vi hann inte prata något, säger Siv Öberg. Omedelbart när helikoptern med Jörgen Öberg, major i FN:s observationsgrupp i Abchazien, landade i byn Azhara i Kodoridalen blev den omringad av sju eller åtta maskerade män med kalasjnikovs i händerna. – De släpade ut oss ur helikoptern och jag var inte riktigt säker på att vi verkligen hade blivit kidnappade. Det var min första dag där och jag trodde att det kanske kunde gå till så där. Nu var han, de fem andra observatörerna och deras tolk verkligen kidnappade och de fick snart också klart för sig att kravet för att släppa dem var 200 000 dollar. De blev inte bra eller väl behandlade. De blev slagna, sparkade, skenavrättade, hotade med att deras fingrar skulle skäras av och skickas till FN om lösensumman inte betalades ut. De fick lite mat, lite vatten, desto mer hembränd sprit. – Vi blev lättare att kontrollera om vi var berusade. Siv Öberg hör. Ibland håller hon Mikael i handen och ögonen blir blanka. Det var speciellt en i gisslan, Jörgen Öberg vill inte säga vem, som blev mer utsatt för misshandel än de övriga, oklart varför. – När kidnapparna plötsligt befriade mig och tre andra bytte jag med honom, den mest utsatte. Han är gift och har barn. Ständigt dödshot Hela tiden blev de hotade med döden, en efter en. – Vi talade om att om någon av oss blev avrättad skulle vi andra sluta att vara stillsamma och snälla. Då skulle vi dö som soldater, säger Jörgen Öberg. – Jag var beredd att dö, säger han flera gånger. Helt plötsligt, efter två och ett halvt dygn, släpps de tre kvarvarande. Några pengar har inte betalats och Jörgen Öberg vet inte vad som förmådde kidnapparna att ändå släppa dem. Pappa väntar hemma Mamma Siv Öberg hör. Hon skakar på huvudet. Han säger, att han vill tillbaka om han får för FN och mamma Siv säger: – Han är 38 år och vuxen och vad har då en mor att säga till om? Pappa Sven Öberg är kvar hemma i Sösdala i Skåne och dit hoppas de båda att Jörgen ska hinna komma några dagar efter det att han varit på SwedInt, Försvarets internationella kommando för undersökning. Dit åkte han redan i går kväll. Mamma Siv och brodern Mikael fick en stund på Arlanda efter pressmötet. I morse flög de hem. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
