|
|
|
|
|
Ytterligare några nazistiska terrorhandlingar har som väntat lett till förnyade krav på ”förbud” mot nazism. Något sådant organisations- och åsiktsförbud kommer inte att kunna genomföras. Argumenten mot terroristlagstiftning är alldeles för starka: demokratin skall inte försvara sig med odemokrati, att göra nassarna till spännande martyrer och ge dem chansen till kaotiska rättegångar är bara att hjälpa dem. Vi har redan tillräckligt med lagar som reglerar nassarnas gärningar och för vissa våldsbrott stadgas faktiskt strängare straff om det finns ett bakomliggande rasistiskt motiv till brottet. Det mesta av vad en nasse kan tänkas vilja utföra i tjänsten som nasse är förbjudet. Så långt finns inga problem. Det är den praktiska tillämpningen av samhällets regelverk som dock skapar vissa problem. När en samling poliser står mitt framför ett gäng nassar som viftar med hakkors och gör hitlerhälsning utan att ingripa så är det ett nederlag för demokratin. Sak samma när en åklagare låter bli att ingripa mot ett rasistiskt brott.Återigen – lagstiftningen är enkel och klar. Enligt 16:e kapitlet § 8 i brottsbalken döms ”den som i uttalande eller annat meddelande som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år”. Lagen är alltså klar som korvspad. Problemet är att polis och åklagare helt enkelt inte beivrar rasistiska brott i samma utsträckning som andra brott hur klart korvspadet än kan förefalla. Enligt lagen är det som synes självklart brottsligt att åka omkring med en dekal på bilen där det står ”Rädda en varg – skjut en same”. Emellertid anmälde en stockholmare en sådan bildekal i somras. En åklagare i begåvningsreserven fann efter ett par månaders betänketid att ”förundersökning skall inte inledas. Förutsättningar att styrka brott saknas.” Åklagarens påståenden att brottet inte gick att utreda eller bevisa är käpprätt lögnaktiga. Till och med vår malligaste morgontidning spårade upp den anmälde bilägaren och fotograferade hans bil. I förra veckan intervjuades bilägaren i Östersunds-Posten, svårare var han alltså inte att nå ens för journalister som befann sig i Jämtland. Innehavaren av en rasistisk dekal svarade käckt och rättframt på frågor, han berättade att han köpt sin rasistdekal på en bilträff i Västerås och att det då fanns ”tusentals” dekaler till försäljning. Vidare meddelade han Östersunds-Posten att ”alla på jobbet skrattade när jag kom med den. De tyckte den var rolig, och det var den ju, tyckte jag.” Om Östersunds-Posten kunde förhöra denne förbrytare så borde alltså en viss kammaråklagare i begåvningsreserven också ha klarat det, i all synnerhet som åklagare till skillnad från journalister kan begära handräckning från polisen när man skall ha tag på sina intervjuobjekt. Men åklagaren struntade alltså i att beivra det uppenbara brottet och därmed blev ju riksdagens lagstiftning mot rasistiska uppmaningar meningslös. Åklagaren har nu gjort sig oanträffbar och hans kolleger vägrar att tala om hur han kan nås ens per telefon. Annars hade var journalist som nått honom frågat exempelvis hur han tänkt i fallet mord på same och om han tänkt annorlunda om uppmaningen gällt jude eller kammaråklagare. På den tiden det fanns gott om överfulla flyktingförläggningar i Sverige begick nassarna och liknande figurer ett hundratal brandbombsattentat. Mordbrand räknas normalt som ett allvarligt brott och polisens så kallade uppklaringsprocent är därför lika hög som vid exempelvis mord. Men när det gällde mordbrand med rasistiska motiv sprack statistiken fullkomligt. Knappast mer än ett par tre fall av hundratals lyckades intressera polis och åklagare tillräckligt för att utreda och klara upp brottsligheten. Man kan förstås undra över varför polis och åklagare beskyddar nassar såvida inte nassarna skjuter poliser. Men jag tror uppriktigt sagt inte att en enda polis eller åklagare skulle kunna ge ett vettigt svar på den frågan. Faktum kvarstår dock. Polis och åklagare tillämpar inte vår lagstiftning mot rasistiska brott med ens tiondelen av den iver de kan lägga ner för att bevisa att en pizzabagare sålde mer pizzor än han redovisat för skattemyndigheten (i det fallet var det ju ungefär ett tjog poliser som på övertid sattes att smygräkna pizzor). Lagarna är det alltså inget fel på. Men tillämpningen. Och det problemet kan inte lagstiftas bort. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
