|
|
|
|
|
Läkare utan gränser Äntligen har Nobels fredspris gått till några som verkligen förtjänar det. Läkare utan gränser är vår tids hjältar. Jag har själv haft privilegiet att studera dem på nära håll ända från början. Jag var utsänd medarbetare för Aftonbladet i Biafra 1969 och kunde där se den då mycket unge franske läkaren Bernard Kouchner och hans kolleger, den gången anställda av Röda korset, kämpa sin hopplösa kamp mot svälten och döden i den inringade krigshärjade provinsen i norra Nigeria. Det var inte lätt att ta sig in i Biafra och det var nästan svårare att ta sig ut, men bilderna som fotograferna fick med sig skakade en hel värld. Många liv hade gått att rädda den gången om inte Röda korset och andra organisationer varit så bundna av politisk hänsyn. Följande år svepte en stor cyklon med en sju meter hög flodvåg över dåvarande Östpakistan, dagens Bangladesh. Mer än 200 000 människor sopades bort av jättevågen. Jag var med bland de första journalister som kom dit. Vi såg tusentals döda och uppsvällda nakna lik hänga i trädkronorna och flyta på floden. Före oss, och långt innan någon annan hjälporganisation hunnit lyfta från Europa, var redan de engagerade franska läkarna från Biafra på plats i Bengalen. De hade då nyss bildat Läkare utan gränser för att stå fria från de stora hjälp-organisationernas tunga och dyra byråkrati. Biafra hade skrämt dem. Så mötte jag dem i Vietnam, i El Salvador, i Kurdistan och i nya afrikanska krig.Röda korset är en suverän organisation, men oftast bara då krisen eller katastrofen redan pågått en tid och efter det att alla politiska och diplomatiska förhandlingar slutförts. Röda korsets största problem är dess byråkratiska otymplighet och paragrafen som säger att chefsdelegaten i ett krigsområde alltid måste vara schweizisk medborgare. Ingenting ont om schweizare i allmänhet, men det finns helt enkelt inte tillräckligt många kompetenta schweizare i dag för att administrera alla de krigsoperationer som vår galna värld kräver. Det är heller inte alltid de mest briljanta begåvningarna i Schweiz som gör karriär i Röda korset. Jag har tvingats konstatera detta många gånger. Värst var det i Kambodja, när de Röda khmererna intog Phnom Penh. Vi journalister bodde på det hotell där Röda korset hade sitt huvudkontor. Rödakorsflaggor hängde på hotellväggarna. Vi trodde vi skulle vara säkra där. Så kom gerillan in i huvudstaden och med mycket brutala medel tvingades stadens tre miljoner invånare ut på landsorten.Gerillan omringade även vårt hotell och krävde, under dödshot, att även vi skulle ut. Den första som flydde med andan i halsen var den schweiziske chefen för Röda korset. Efter honom sprang hela hans stab. Nästan. En enda rödakors- are stannade kvar, svensken Gösta Streiffert, en sentida karolin med lång krigserfarenhet. Han vägrade att lämna kontoret med radiosändaren, patienterna och medicinförrådet. Men till slut, med en pistol i tinningen och en annan i ryggen, tvingades även han ut. Då hade han redan gömt sin vapenring på den ena pektån, övertygad om att ”kommunisterna inte skulle ha någon pardon med mig”, som han sa. Men det hade de. Streiffert, liksom vi journalister, överlevde även den katastrofen. Visst händer det att även Läkare utan gränser misslyckas, de kommer inte alltid fram. Men jag har själv så många gånger kunnat se vilka fantasifulla lösningar de tillgripit för att komma på plats. Jag har så många gånger sett deras mod i farans stund och yrkesskicklighet i nöden att jag inte kan känna något annat än djupaste beundran och respekt för denna organisation. De är värda varenda Nobel-krona och mycket mer än det. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
