|
|
|
|
|
Tråkig stämning i Avesta och Hofors. Men full rulle i Umeå. Tacka Bryssel för det! Enligt regeringens budgetproposition kräver EU att andelen svenskar som ingår i de nationella stödområdena ska minska från 18,5 procent till 15,9 procent. Tidningen Falu Kurirens korrespondent i Avesta rapporterar att dalametropolen redan plockats bort från listan över stödområden. Samma öde har drabbat Hofors. Orsaken är att kommunerna har för låg arbetslöshet. Folk har sökt jobb på andra ställen. Alltså kommer inga miljarder från EU. Representanter för de båda kommunledningarna har träffats i krismöten. Landshövding Gunnar Björk ämnar gå till regeringen och berätta om Avestas svåra situation. – Skulle Avesta inte ingå i stödområdet framöver försämrar det möjligheten till stöd för företagsutveckling och företagsetablering, vilket skulle vara djupt olyckligt, säger Björk till Falu Kuriren. Så kan det gå. Frågan i dag är hur dalakommunerna ska kunna skräddarsy sina befolkningsprofiler för att passa de europeiska kraven. Kan man spika fast ena foten på varje arbetslös? Eller låta myndigheterna trakassera några sunda företag över nedläggningens gräns. Har eurobyråkraternas krav med antalet människor att göra? Och går det i så fall att ordna fler födslar, eller minska produktionen av masar radikalt? I Umeå, som nu flyttats upp på den begärliga stödlistan, blir problemet förstås att hålla sig kvar i denna bidragens elitserie. Arbetslösheten får hädanefter inte sjunka till alltför låga nivåer. En viss misär lönar sig. Kommunal konst föds ur lidande. Snart räcker det att läsa tidningen för att hela livet ska bli en skräckfilm. Varför gör ingen kreativ regissör en skräckfilm om Avesta kommun? Jag skulle gå på bio direkt, trots att jag normalt aldrig ser skräckfilmer. De är ju aldrig lika skrämmande som verkligheten. Bara tråkiga. Eller tjocka av utdragna scener där folk plågas och lider. Och de skulle inte fungera utan musik. Hur kommer det sig att en del människor kan reta sig på porrfilmer, men älska skräckfilmer? Hela idén med skräckfilmer är ju renodlat pervers. Den senaste skrämselbluffen heter ”The Blair witch project”: en konstruerad amerikansk historia om tre ungdomar som går ut i skogen och är mörkrädda och skräms från vettet och dör. Alltså: ”The Avesta witch project”. Mörkt, dramatisk ljussättning. Spänningsmusik. Horder av arbetslösa som flyr längs Dalälvens stränder. Skenande dalahästar. Förvirrade spelmän som spelar gånglåtar baklänges. Pottklippta kommunaltjänstemän som gräver upp benknotor från häxbränningarna. Zornkullor som sexslavar i koppargruvorna. Rykande masugnar. Björkar som darrar av skräck. ”Sikta mot stjärnorna” i en tv-apparat. Fladdrande folkdräkter, sjunkande kyrkbåtar, svajande klockstaplar och floder av Falu rödfärg. Så den gastkramande höjdpunkten, det läskigaste av alltihop: krismötet mellan kommunpamparna i Avesta och Hofors. Alla talar i tungor. Verkar det konstigt? Inte alls. Det är nästan sant. Glöm inte att vi lever i verkligheten, den mest förryckta av alla skräckfilmer. Ni hörde själva hur telegrammen skriade i veckan: Om den svarte Hitleranhängaren som mördade för den vita rasens överlevnad. Om scientologerna som ger ut en gratistidning exklusivt för miljonärer. Om tv-chefen som gjorde skalbolagsaffärer och rasade över uppmärksamheten. Om ungdomshemmet vars lärare var tungt kriminella. Om en våg av rån, där både offer och gärningsmän är barn. Om den fredlige syndikalisten som avrättades av nazister. Man behöver inte vara pessimist för att bli oroad. Men det är roligare att vara optimist och slå tillbaka. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
