En av Afrikas största statsmän är död

Julius Nyerere tillsammans med sin vän Nelson Mandela. Bilden tog 1996 i Johannesburg. Foto: AP

Hans livsverk dömdes ut men han själv gick fri
STOCKHOLM Julius Nyerere tillhörde den första generationen afrikanska ledare. Länge personifierade han drömmarna om en bättre framtid för den förslavade kontinenten. Men trots att hans afrikanska socialism urartade i byråkrati och korruption förblev han tanzaniernas vördade landsfader fram till sin död.
Många av de nya afrikanska staternas ledare vid början av 1960-talet hade visioner om ett afrikanskt socialistiskt system, vilande på inhemska traditioner. Men redan på 70-talet låg visionerna i spillror. Patrice Lumumba i Kongo-Kinshasa hade mördats, Sékou Touré i Guinea och Kwame Nkrumah i Ghana hade förlorat sig i storhetsvansinne och despotism, för att ta några exempel.
  Men i Tanzania stretade Julius Nyerere vidare med att bygga landet efter sina egna idéer, och han hade omvärlden med sig. I synnerhet de svenska socialdemokraterna attraherades av Tanzanias "ujamaa-byar", landsbygdskollektiv organiserade som stora familjejordbruk.

Svenskt favoritland
  Inte minst tack vare Nyereres fridsamma och sympatiska framtoning blev Tanzania svenska regeringens afrikanska favoritland och miljarder biståndskronor har under decennierna satsats på tanzaniska projekt.
  Julius Kambarage Nyerere föddes 1922 och utbildade sig till lärare. I 30-årsåldern drogs han in i politiken och grundade befrielsepartiet Tanganyikas afrikanska nationella union (Tanu). När Tanganyika fick självstyre 1960 blev han regeringschef, vid självständigheten 1961 premiärminister och vid övergången till republik 1962 president. Han behöll presidentposten i det nya Tanzania, som bildades 1964 genom sammanslagningen av Tanganyika och Zanzibar.

Inga stamkonflikter
  Åtskilliga imponerande insatser gjordes under Nyereres ledning. Han propagerade ivrigt för användandet av swahili, och Tanzania var det första landet på kontinenten som fick ett inhemskt officiellt språk. Nyerere lyckades också bättre än någon annan afrikansk ledare skapa en nationalitetskänsla. Tanzania är ett av de få länder på kontinenten som aldrig plågats av etniska konflikter. Satsningen på fri utbildning för alla var på väg att utrota analfabetismen, innan statens pengar började tryta och anslagen sjönk.
  Men i Julius Nyereres Tanzania nationaliserades också företag utan att det fanns kompetent personal som kunde driva dem, utländska lärarvolontärer ersattes med inhemska lärare utan tillräckliga kvalifikationer, självständigt tänkande bönder tvingades in i för dem främmande kollektiv. Ett elittänkande bredde ut sig bland dem som på statens bekostnad fått högre utbildning.

Åldrad statsman
  Många faktorer bidrog till att den tanzaniska socialistdrömmen slocknade från 70-talet. Beroendet av råvarumarknadens fluktuerande priser urholkade ekonomin, torka och oljekris spädde på problemen. Det militära ingripandet mot Idi Amins Uganda 1979 kostade svindlande summor. Byråkrati kvävde produktionen och kostade staten allt mer. Korruptionen åt sig igenom samhället. Nästan bara Nyerere själv stod över alla misstankar.
  När Julius Nyerere avgick 1985 hyllades han för sina visioner och sin kamp för befrielsen av Afrikas sista kolonier, men själv framstod han som en anakronism, en förespråkare för enpartisystem och statskontroll i en värld som sprungit ifrån honom.
  Men den gamle skolläraren fick behålla tanzaniska folkets hederstitel för honom, "mwalimu", magistern, och världen fortsatte att hylla honom som en stor statsman.