Tyck till om Kerstin Weigls kolumn

Var och varannan morgon sätter jag med vämjelse in en kassett i videon. Min treåring kräver detta av mig. Hon ligger där i soffan, klädd i Pippi-pyjamas, och med tumme i mun.
 Tecknade Pippibeordrar hon.
 Okej, morrar jag.

 Barnet är Pippi-fanatiker. Hon äger även en rad blekta spelfilmer, bortåt 30 år gamla, där Inger Nilsson, en nu medelålders skådespelare, springer runt och visar tänderna. Jag kan förstå att de filmatiseringarna ter sig tama, och att barn födda på 1990-talet fångas av den nya tecknade tempoversionen som kan låta superflickan lyfta sin häst på ett något mer naturtroget sätt än vad trickfilmarna förmådde åstadkomma med Inger.

Nya videon går varm hemma hos oss. Den nya rödhåriga rider mot oss ur soluppgången, och hon tjolahoppsar inte: ”hurra, en sån underbar dag” sjunger hon med klockren flickröst.
 Medan jag går ut och kräks.

 Pippis tecknare har utrustat flickebarnet med osannolikt långa tunna ben och kortkort kjol som vippar över en liten nätt utskjutande rumpa. Hon har stora ögon och näpen näsa och ett strålande leende och något starkt förföriskt i sitt slängiga och självmedvetna kroppsspråk.

Är Suzanne Brögger informerad? Och alla andra offentliga feminister som brukar tala om Pippi Långstrump som sin förebild?
 Varning: Pippi har skolats om.
 Ett exempel: När nya Lolita Långstrump får besök av tjuvarna vill hon dansa med dem och hon stryker sig mot den större (mest manlige?) av gestalterna och kuttrar: ”Jag har aldrig sett nån dansa som du - sockerpudding...”. Hon kittlar karln under hakan och strålar med vidöppen blick.
 Urk.
 Jag växte själv upp med Pippi Långstrump, som föddes redan 1945. Då var hon en könspolitisk bomb. En flicka som vill bli sjörövare, som har övernaturliga krafter, som gör sig löjlig över vuxenvärldens krav på disciplin.
 Som dessutom gillar sig själv!
 ”Lider ni av fräknar” annonserar skönhetsbutiken och Pippi marscherar in och ryter NEJ. Kära barn, säger tanten, du har ju hela ansiktet fullt av fräknar. Jamen, jag lider inte av dom, svarar Pippi.

Den scenen gillade den fräkniga flicka som var jag. Annars var jag ärligt talat aldrig helgalen i Pippi.

 Mitt flickhjärta brann för veklingen Mio, men även Madicken som ljög och slogs så blodet rann men också var öm storasyster och storsint nog att låta Abbe åka flygplansturen hon själv kunde fått.

Kanske har hon flyttat in i mitt medvetande, parkerat sig i mitt förråd av arketyper, på ett sätt jag inte är medveten om.
 Men nu är situationen en annan: det finns ett avsevärt glapp mellan den Pippigestalt vuxenvärlden i all välvillighet gjort till feminismens emblem, och den Pippi-gestalt som flickor födda på 90-talet serveras i teve och storsäljande video.
 Pippi - som småflickor lär känna henne - flörtar.
 Pippi är snarare uppkäftig än frimodig när hon möter fröken i skolan.
 Pippi låter så skrytsam - och var är hennes varma hjärta?

 Den som är mycket stark måste vara mycket snäll, vet både Bamse och Pippi. Men när Pippi är på kafferep sliter hon och drar i Prusseluskan, tanten tjongar in i möbler överallt och skriker i högan sky, och inte är väl Pippi den sortens tjej som glufsar upp hela tårtan själv utan att någon får smaka?

Jag misstänker även att ännu en ny generation barn kan överleva det faktum att allting med automatik alltid var bättre förr.
 En morgon ser jag på henne i Pippi-pyjamas och frågar: Vill du vara Pippi?
 Hon tittar på mig, och tycks inte förstå.
 Vem i filmen vill du vara då? envisas jag.
 Då tar hon tummen ur munnen och säger lugnt: Hästen.