|
|
|
|
|
Politik – den nya krisbranschen
Efter varven, stålet och textilindustrin är det politikens tur. Det är den nya krisbranschen. Det finns vissa kännetecken på en bransch i kris. Tyvärr utmärker det även politiken. 
Vikande
kundunderlag
På tio år har partiernas medlemskår minskat med en tredjedel. Allt färre tycker det är viktigt att engagera sig i ett parti för att påverka framtiden. Valdeltagandet går också ner. 1982 röstade 91,4 procent av väljarkåren. I riksdagsvalet förra året hade siffran minskat med tio procentenheter. Det motsvarar 550 000 väljare. I ett företag med liknade utveckling skulle ägarna kräva ledningens huvuden på fat. Eller åtminstone byta ut en och annan i frontlinjen. I demokratins Sverige säger ägarna, det vill säga medborgarna, ingenting. De håller på att gäspa käkarna ur led. Dåligt förtroende för produkterna Tilltron till politiker är låg. Det spelar ingen roll var de verkar – i regering, riksdag eller i kommuner och landsting. Bland samhällets institutioner ligger de politiska i botten på förtroendeligan. Det senaste exemplet gäller Riksrevisionsverkets chef Inga-Britt Ahlenius. I en hel vecka trodde hon på allvar att landets finansminister ville att de skulle gå ut och ljuga tillsammans. Kan misstron beskrivas tydligare? För att fortsätta dra paralleller med företagsvärlden behövs inte bara en produktutvecklare utan också en duktig pr-firma. Produkterna måste bli bättre. Och det skamfilade ryktet bättras på.
Ökande
lönekostnader
Förra veckan fick riksdagens ledamöter arvodet höjt med 2 000 kronor till 38 000 kronor i månaden, en ökning på fem procent. I andra verksamheter brukar man anse att produktiviteten ska öka mer än lönerna. Det betyder antingen att färre personer utför lika mycket jobb som fler gjorde tidigare. Eller att samma mängd personer gör mer jobb än förut. I riksdagen är arbetstakten inte särskilt hög (det tycker dock de flesta ledamöter). Under hösten har exempelvis inget beslut fattats i plenum. Alla förslag om att minska antalet ledamöter har emellertid hittills röstat ner. Men vilken ledning skär frivilligt ner personalen när pengarna strömmar in ändå?
Bisak i stället för huvudsak
Ett kristecken om något. När man inte vet vad man ska göra åt huvudproblemen tar man itu med något mer lättbearbetat. Som exempelvis Björn Rosengrens uttalanden om Norge som den sista Sovjetstaten. Eller Inga-Britt Ahlenius inspelningar på telefonsvararen. Eller också gör man som förre finansministern. Inget liknande sedan Maos dagar Tar och beställer en laddning slipsar och scarves med en bild av sig själv för att ge bort i present. Det är mycket roligare än att rädda utgiftstak som håller på att sprängas. Eller bilda sig en uppfattning om Sverige ska gå över till euro eller inte. Även om man inte hört talas om något liknande sedan ordförande Maos dagar. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
PAPPDOCKOR PÅ RAD
