Tyck till om Jan Guillous kolumn

Att heja på skattemyndigheterna i deras många gånger fåfänga jakt på enskilda smitare känns inte som någon självklarhet. Den ena sidan av saken kan te sig lika vämjelig som den andra. Å ena sidan kan skattefogdarna lägga en enskild människas liv i ekonomisk ruin för all framtid om vederbörande varit smart, men inte tillräckligt smart, eller bara dum. Å andra sidan kostar smitarna os alla ofantliga belopp varje år.

 Dock, med sådana utstuderade Smarte Viktor som mediastjärnorna Lars Weiss och Ingvar Oldsberg förhåller det sig något annorlunda. Skattemoralismen har ju som alla vet spelat en minst sagt framträdande roll i mediernas värld under de senaste tre, fyra decennierna. Otaliga är de räknenissar som hängts ut för skattesmitning och nästan lika många de senaste års girigbukar i affärsvärlden som roffat åt sig fallskärmar i lika hisnande som löjliga belopp.

 Man kan alltså inte gärna vara Smarte Viktor och tv-chef samtidigt, eftersom tv-chef har högsta ansvaret för legioner av reportrar som skall jaga och hänga ut smitare

Men när han chefat upp sig ganska högt, ehuru föga svindlande högt, som nyhetschef på TV 4, tog han det avgörande steget över till journalisternas motståndarlag. Han spelade bakom ryggen på sina arbetskamrater med den nye mediamogulen Jan Stenbeck och beredde marken för dennes maktövertagande på TV 4. Han stödde sparkningen av den dåvarande programdirektören, en av TV 4:s skapare, Ingemar Leijonborg. Och kunde snart inta Ingemar Leijonborgs stol. Därmed var Lars Weiss inne i optionernas värld, de påhittade aktiernas och chefsförmånernas värld. Därifrån kunde ju vägen bara gå uppåt.

Således, när han skulle utnämnas till ännu högre chef, för Sveriges Television, fixade han förstås ett galant avgångsvederlag från TV 4 på 5,4 miljoner kronor. Denna ersättning kom att kallas ”konsultarvode” men var mest en ersättning för att inte arbeta, åtminstone inte inom ett år, på Sveriges Television. För att i görligaste mån minska skatteeffekten på ett sådant arvode köpte Weiss ett litet bolag som han sålde ett år senare till ekonomiska förbrytare så att hans arvode hamnade i skalbolagshärva och räddades undan all skatt i framtiden medan hans egen skatt blev en fjärdedel av vad en mindre smart manöver inneburit.

 Givetvis uppger han sig inte ha en aning om att hans bolagspengar försvann in i ekonomisk brottslighet. Det kunde vara sant - om Lars Weiss är extremt korkad och extremt omedveten om de senaste årens ekonomiska journalistik.

Den ekonomiska smartnessen är skojigare än vad som först synes. Ty om redaktör Oldsberg bolagiserat sitt hem och sitt privatliv så är han övermåttan smart. Det är nämligen inte meningen med aktiebolagslagen.
 Problemet är möjligen bara att man får hoppas att förra fru Oldsbergs advokater hinner före skattemyndigheterna, så att hon först kan få sina 3 miljoner som hon skall ha. Innan skattemyndigheterna kommer och hämtar hem hela rasket med hänvisning till att redaktör Oldsberg blandat ihop sitt privatliv och sitt bolag, vilket han till synes råkade erkänna i ivern att förklara varför hans fru inte skulle få ett rävöre vid skilsmässan.
 Om medierna skulle komma att behandla kollegerna Weiss och Oldsberg som vilka räknenissar som helst så väntar oss intressant underhållning de närmaste åren.
 Det är något att se fram emot, särskilt för den som intresserar sig för medier och mediers olika vågskålar. Samt kan man hoppas att Oldsberg får kvinnliga taxeringsintendenter på halsen.