|
|
|
|
|
Praktrovor av det grandiosa format Inga-Britt Ahlenius har råkat sätta hör egentligen hemma endast i våra mardrömmar. Så ska inte rättfärdighetens konståkningsövningar sluta även om politikens is är skrovlig och fru generaldirektörens piruetter blev djärvare efter hand. Nu gick det emellertid som det gick och hur absurt Inga-Britt Ahlenius misstag än var måste det finnas en förklaring – eller snarare många kompletterande. Som saken ser ut för en utomstående betraktare med medierna som huvudsaklig informationskälla verkar roten till det onda att handla om klass. Uttryckte jag mig försyntare skulle jag tala om personkemin som inte stämmer mellan de inblandade parterna – främst generaldirektören och hennes chef – men nu tänker jag vara oförskämd nog att tala om klass. Inga-Britt Ahlenius är ämbetsman med stort Ä. Av yppersta slag sägs det och den bedömningen har jag ingen anledning att ifrågasätta. Hon är välutbildad, välmeriterad i tjänstemannauppdrag på hög nivå – först i Sverige, senare i europeiska sammanhang. Hon vet mycket om politik. Ahlenius anses vara socialdemokrat men hennes framtoning är förhållandevis elitistisk som brukligt var bland många begåvade partikamrater i Kjell-Olof Feldts finansdepartement. Kanslihushögern var ett etablerat begrepp på 1980-talet. Inga-Britt Ahlenius idéer om en helt oberoende riksrevisionsmyndighet, som på intet sätt är kopplad till regeringen är en produkt av den tjänstemannakultur hon allt starkare identifierat sig med och som är förhärskande i de kontinentala EU-länderna. I den kulturen är politik och förvaltning skilda åt med vattentäta skott. Förvaltningen har en viss överhöghet i förhållande till politiken i kraft av att vara den instans som tolkar och tillämpar förvaltningslagarna. Traditionen är främmande för svensk konstitution. Den svenska konstitutionen har försökt reglera och balansera förhållandet mellan demokrati och och byråkrati genom att ge den demokratiska makten utnämningsrätt men i övrigt stipulera myndigheternas självständighet. Vad riksrevisionsverket beträffar granskar detta verk inte regeringens handel och vandel. Det gör riksdagens revisorer. RRV granskar andra myndigheter. Jag ska inte här ta ställning för eller emot den ena eller den andra förvaltningstraditionen. Bara konstatera att Ahlenius idéer tål diskussion. Jag har svårt att tro att Bosse Ringholm eller Göran Persson har haft några personliga skäl att ta illa upp för att Ahlenius framfört tankarna. Däremot kan dessa tankar ha upplevts som en bekräftelse på att Inga-Britt Ahlenius numera rör sig i andra salonger än de själva, vilket inte är någon som helst grund för avsked men möjligen ett frö till omedveten ovilja.Inga-Britt Ahlenius är en stilfull, stark och självmedveten kvinna. En intelligent dam av värld. En aristokratisk lejoninna. Bosse Ringholm är Bosse Ringholm. Fyrkantig, foträt, fostrad i kärvare miljöer än generaldirektör Ahlenius. Något åt gorilla-hållet kanske, i varje fall enligt det känsliga väderkornet i lejoninnans förnämt vinklade nos. Allt tyder på att kontrahenterna inte tålde varandra. Jag tvekar att säga det men säger ändå som det förefaller mig: Jag tror Inga-Britt Ahlenius förakt för Bosse Ringholm fick henne att tappa omdömet, att rusa åstad med sin i och för sig begripliga upprördhet (när hon nu trodde det var Ringholm på telefonsvararen) i stället för att säga stopp och belägg till sig själv och dessutom ge sig tid att lyssna av bandet ordentligt.För vad får en erfaren tjänsteman att triumfatoriskt torgföra en konflikt med en överordnad i medierna innan hon avhandlat den i botten med vederbörande, ifall det inte är förakt och en övertro på sin egen rättfärdighet, något som naturligtvis understöddes av mediekommentatorernas och den politiska oppositionens heja-rop under konfliktens uppsegling. Inga-Britt Ahlenius kan dyrt få betala för erfarenheten andra bör lära av: Använd inte urskillningslöst offentligheten som tillhygge i inflammerade personkonflikter. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
