|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Jag torterades med elchocker
Han har fortfarande problem med sömnen. Tortyren och fängelseåren kan komma rullande in i huvudet när han släckt lampan och så ligger han där och kan inte somna. Raymond Suttner, Sydafrikas ambassadör i Sverige, är vit. Det gjorde mig till en farligare motståndare till apartheidregimen. Tidigt lärde han sig av sina liberala föräldrar att det sydafrikanska systemet var fel, att alla människor är värda respekt, att hudfärgen inte får vara avgörande. Mina föräldrar var inte politiskt aktiva. Jag blev det och ju äldre jag blev desto intensivare och desto mer olagligt. Under några månader i London i början av 70-talet lärde han sig att skriva med osynligt bläck, han lärde sig att dölja fingeravtrycken under ofärgat nagellack, han lärde sig att leva dubbelliv. När jag blev lärare, hemma i Sydafrika igen, arbetade jag som vanligt på dagarna och i motståndsrörelsen på nätterna. Sov gjorde jag när jag fick tid. Han ler litet snabbt åt något, möjligtvis över den kraft man äger i ungdomen då inget är omöjligt och viljan är het. Vägrade avslöja sina vänner Han var inte oförberedd då han ändå till slut greps av polisen. Det var 1975 och han var 29 år. Vi läste om tortyr, diskuterade och försökte förstå hur det skulle bli om vi greps. Det blev värre. Under sju månader satt han häktad och förhördes, torterades flera dagar i sträck ibland, främst med elchocker, för att han skulle avslöja namn på andra regimmotståndare. Jag gjorde det inte. Tvärtom fick mina dåvarande kamrater möjligheter att fly, men de tog inte den chansen. De greps också efter några dagar men de valde att samarbeta med polisen och gick fria. Raymond Suttner är diplomat i dag och därför kan han också tona ner sina känslor för vad han känner för dem som svek. Det går inte att ursäkta men jag kan förstå att de inte ville sitta i fängelse, är allt han säger. Han är en kortvuxen man, bred över axlarna, utstrålar tyglad kraft och energi. Han haltar lätt och det beror på att han under de sju fängelseåren, som följde, joggade runt, runt i en liten cirkel och ett knä blev slitet. I dag motionerar han på gym. I juni 1986, alltså i slutet av den alltmer desperata aparheidregimens tid, arresterades han en gång till. Han satt i fängelse under 27 månader och 18 av dessa i isoleringscell. Det var den värsta tiden, det var förfärligt. Lyssnar på svensk musik Han satt aldrig på Robben Island, Nelson Mandelas fängelse. Den var enbart för svarta och även i fängelserna gällde segregationen. Han har skrivit en bok om sina tio fängelseår. Den kommer ut nästa år och han säger att han är glad, och stolt, över att han deltog i kampen för demokrati och: Jag fick betala för det men det var värt priset. Han vill inte spekulera över hur lång tid det kommer att ta innan landet Sydafrika har löst de enorma problemen med sin stora arbetslöshet, infrastruktur och sin våldsamma kriminalitet. Kriminaliteten är egentligen inte värre i dag än vad den var under apartheidtiden. Det är vi som är öppnare och säger som det är. Traditionen av våld är månghundraårig. I Sverige har han varit i två år. Han är musikälskare och har hittat Elise Einardotters ensemble och Esbjörn Svenssons jazzmusik. Svenska författare, som han läst i översättning, är Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Torgny Lindgren och P O Enquist. Moberg är fantastisk. När han längtar hem ibland, är det bruset av storstad, tempot och livet han tänker på. Jag hoppas att de starka banden mellan Sydafrika och Sverige can make Sweden more swinging. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
SNABBFRÅGA: Ska Inga-Britt Ahlenius stanna kvar - eller avgå?
FEM ÅR EFTER ESTONIA BIL 20 familjebilar i stort test. Små och stora, kombi och familjebussar. IT Allt om bredband. ROBINSON-EXTRA |