Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
MÅNDAG 27 SEPTEMBER 1999
  

Text: Gunnar Fredriksson
Tyck till om Gunnar Fredrikssons kolumn
Stilsäker parodi på andligt svammel (?)
Under den gångna veckan har näringsminister Rosengren gjort ett ”uttalande”, laddat med innebörd.
  Jag har fastnat för en helt annan text, där språket är fullkomligt tomt, utan innehåll. Det är en stilsäker parodi på andligt svammel och nyandlig retorik.
   Denna text, fylld av slitna floskler och moderiktiga schabloner, finner jag i en tidskrift med det gåtfulla namnet .doc, utgiven av Norstedts, redaktör Stephen Farran Lee, känd från radions kulturredaktion.
  Tomas Andersson, född 1972, enligt uppgift ”sångare, låtskrivare och skribent”, söker ”andlig vägledning”, ”en andlig far”. Han reser därför till en sorts kloster i det inre av Sverige för att göra ”en intervju om det andliga faderskapet” med ledaren för en ”gemenskap”, finare uttryckt en ”kommunitet”.
  Andersson tillbringar först ett dygn tillsammans med ”fyra killar”, som ingår i gemenskapen. Killarna är mestadels alldeles tysta, eftersom de tillbringar sin tid med andlighet.
”Den andliga vägledningen får prägla deras liv”, heter det, men vägledningen innebär inte att de säger något.
   En vaktmästare, sittande på en traktor, skymtar. För några år sedan fick han en uppenbarelse, en vision av unga män som bad och arbetade på det gamla slottet.
  Alla killarna är klädda i blåställ och på bokhyllorna i deras munkceller finns skrifter av ryska pilgrimer.
  På detta stadium börjar jag bli nyfiken på vad den andliga vägledningen innehåller för idéer. Det visar sig att med ”djup insik” menas t ex den banala tanken att ”verkligheten är ju inte alltid vad den synes var”. Men ”även om jag inga tankar alls ha” existerar jag likväl, ”menar den andliga erfarenheten”.
  
Det blir middagsbön, gudstjänst ”som följs av vägledning”, och ”andlig undervisning”. ”Vi äter under tystnad”. — ”Jag anar något av djupet i deras ritualer”, skriver Andersson, ”ett lugnt och koncentrerat borrande ner mot källan”.
  Detta är djupt och oerhört allvarligt.
Det blir morgon och ”precis som under middagen håller vi tyst”. De når ”djup insikt” men såvitt jag kan se inte om något särskilt.
   Så småningom når de insikt om att människan är Guds avbild, smickrande helt visst men föga originellt, vad det nu kan betyda. Författaren berättar att han förstår vem han ”djupast sett” är som människa. Språket karakteriseras hela tiden av termer som ”djup”, uttryck som ”djupast sett” och bildspråk av typen ”borrande ner mot källan”.
  Det är skickligt skrivet: extrema anspråk på djupsinne uttryckta med fullkomligt innehållslös retorik.
  Det sägs att svenska kyrkan skulle behöva mera av sådant.
  Moralen är densamma som i de flesta moralläror, nämligen att ”du inte utnyttjar andra människor för dina syften”.
  Som ”den kanske främste vägledaren i kristen tradition” betecknar man Evragios av Pontos (död 399), som sägs gå ”djupare än någon annan av ökenfäderna”.
  
Jag har aldrig hört talas om denne djupe ökenfader och inte heller anges någon som helst tanke som han förmedlat, bara att han nått oerhört djupt.
  Detta kolossala fördjupande ska leda till att vi upptäcker vår identitet och som om det inte vore nog, vår ”uridentitet”.
  ”Behovet av andlig vägledning är enormt” slår skribenten fast på nytt mot slutet av vad som nu framstår som ett utsökt pekoral.
  All denna andlighet innebär inte humanistisk bildning, tvärtom: det är ett misstag att tro ”att man blir bildad genom att läsa många böcker”. Det kan räcka t ex med ”tre väl valda som vi läste om och om igen i tio år, trängde ner i, skikt för skikt”. Kanske var det ökenfäderna.
Jag väntar på modetermen ”existentiell” och mot slutet kommer den: vi bör ställa ”de grundläggande existentiella frågorna om varför vi lever och vart vi är på väg”.
   Så citeras en rysk munk: ”Gå in i din cell och den ska visa dig allt”. Ensamhet i ryska celler skulle vara den verkligt djupa gemenskapen.
  Retoriken är luft, det finns inga påståenden som kan vara sanna eller falska, inga värderingar som kan prövas, inte ett vettigt ord. Detta är det innehållslösa språkets perfektion.
  (Det slår mig till sist att artikeln kanske ändå inte är någon parodi. Men nu är det söndagskväll och för sent för mig att ändra eller grubbla).


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER