Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
LÖRDAG 25 SEPTEMBER 1999
  

Wennman möter Kerstin Ekman
Peter Wennman Namn: Kerstin Ekman.
Ålder: 66.
Yrke: Författare.
Familj: Maken Börje Frelin och sonen Magnus, 39.
Bor: Hus i Utsund i Roslagen, hus i Vallsjöbyn samt lägenhet i Stockholm.
Född: Risinge, Östergötland.
Aktuell: Ny bok 8 oktober. Hennes ”Dödsklockan” börjar som tv-serie i kväll.
’Min man har förbjudit mig att köra bil’
STÄNDIGT AKTUELL I kväll börjar tv sända filmatiseringen av Kerstin Ekmans ”Dödsklockan”, och om knappt två veckor kommer hennes nya bok ”Guds barmhärtighet” ut i handeln.
En bra historia knackar inte ens på dörren. Den bara klafsar rätt in i köket – oanmäld, oväntad, omedelbar.
  I förrgår stod Kerstin Ekman och vispade ihop två ägg, en deciliter strösocker och en klick smör. Hon höll elvispen i ena handen och skålen i den andra...och så gav sig hjärnan ut på det lilla äventyr som kallas inspiration.
  Kerstin tog sig för pannan och släppte förstås skålen och i väg for smeten – poff! Det blev ägg i radion, ägg på trasmattorna, ägg på kläderna.
  En bra historia hade haft vägarna förbi.
  
– Så där tankspridd kan jag bli. Min man har till och med förbjudit mig att köra bil, skrattar hon.
  Den här dagen hinner ändå Kerstin baka en mjäll och fin äppelkaka som hon bjuder på i den stora, vackra lägenheten på Östermalm.
  På rumsbordet ligger hennes nya roman, ”Guds barmhärtighet”, som släpps den åttonde oktober. Om makterna är oss läsare nådiga är detta första delen i en trilogi med samlingsnamnet ”Vargskinnet”.
  Då får vi en dos till av nutidens Kerstin Ekman – den före detta akademiledamoten, den skönlitterära giganten, den intelligenta prosans mästarinna.
  Medan vi väntar kan vi slå en blick i backspegeln och kolla vad Kerstin hade för sig på det gamla fina sextiotalet.
  I kväll börjar tv sända ”Dödsklockan” efter hennes sista och mycket prisade deckarroman.
  Den skrev Kerstin redan 1963. Den var också kulmen på hennes karriär som deckardrottning, det var ”Dödsklockan” som fick henne att söka nya vägar och nå längre, högre, djupare i sitt skrivande.
  – Det vände där. Jag var tvungen att göra nåt annat, säger hon.
Man kanske kan säga att du var femtiotalets Liza Marklund.
  
– Haha...jag vet inte, det var så annorlunda då. I dag kan man ju skriva deckare precis hur som helst. På den tiden var man instängd i genregränser, miljön skulle vara på ett visst sätt och det fanns klara regler att hålla sig till. Jag minns att recensenterna blev väldigt förbryllade när ”Dödsklockan” kom: mördaren gick ju fri! Så kunde man inte göra. Kommer bovarna undan i verkligheten så ska dom åtminstone få lida i romanerna.
Blonda deckardrottningar tycks väcka stor uppmärksamhet.
  
– Ja, det där med blond fick man ju höra...och så hette det att man var rapp och kvick och käck. Det är lite hårdare tag nu. Jag har läst Liza Marklunds ”Sprängaren” och jag tyckte den var jättespännande. Den där kvällstidningsmiljön var det kul att ta del av.
Nu blir hon stolt, det kan du vara säker på.
  
– ...men det fanns en viss platthet i språket, tycker jag.
Många böcker i dag är skrivna på ett sätt som...ja, man skulle kunna göra det själv. Men öppnar jag en roman av dig blir jag knäckt. Jag skulle ALDRIG kunna härma din prosa. Om jag så försökte i hundra år.
  
– Det var vänligt sagt. Och du sätter fingret på nåt här. Den litterära stilen har blivit mer och mer journalistisk. Det är ett nytt mode.

Jag har läst Liza Marklunds ”Sprängaren” och jag tyckte den var jättespännande.
Nu sitter du med ännu en ny bok framför dig. Vad har du för känslor efter att ha fött detta barn?
  
– Att skriva är ett plockigt arbete. Trött rygg. Mycket research. Sen i slutskedet ser man bara felen. Man jagar fragment, småsaker. Och så en dag får man boken framför sig, som ett FÖREMÅL med omslag och allt. Det är först då det hela blir gripbart. Och då känns det...ja, trevligt. Det har varit lika kul i fyrtio år att få det där föremålet i handen.
Du har fått nästan alla litteraturpriser man kan få utom Nobelpriset.
  
– Priser betyder oftast pengar och det gör att man får råd att ta det lugnt ett tag. Sen är det ju så att man värdesätter dem efter vilka som har suttit i juryn. ”Åh, har jag fått det priset...då måste de ju ha läst min bok!”
Du lämnade Svenska akademien efter Salman Rushdie-bråket 1998. Står din stol tom fortfarande?
  
– Ja. Jag vet inte hur länge den ska göra det. Men jag tycker inte vi ska hålla på och tjafsa om det där.
Du har suttit i Nobelkommittén – men tycker inte om Nobelpriset?
  
– Nu så här efteråt, när jag inte jobbar med det längre, kan jag nog tycka att det är en rätt tveksam företeelse. VM i litteratur...och folk som nästan får sina liv förstörda i denna kamp. Konstnärskap är ju ojämförbara. Vad är bra och vad är dåligt? För min egen del är jag bara glad att jag kunnat leva på mitt skrivande, att slumpen gjort mig till den jag är. Hade jag varit en smal poetissa i stället för en berättare hade det inte gått.
Men nu tjänar du mycket pengar.
  
– Jag har sannerligen varit privilegierad. Mina böcker säljer. Jag är ohyggligt tacksam. Om man tar en bok som ”Gör mig levande igen”, så var ju den en ganska svår sak, det är nästan fem romaner i en och samma. Men även den gick mycket bra.
Det var värre när Pomperipossa-skatten fanns.
  
– Det ska gudarna veta. När jag skrev ”Springkällan” betalade jag 94,7 procent i skatt. Två års arbete gav mig 13 000 kronor. Jag säger bara: Tack, Astrid Lindgren! Du var fullkomligt fenomenal i den debatten!

Gud så jag längtat efter att få skriva om den där kärleksakten under granen
Är det svårt för en 66-årig kvinna att göra erotiska skildringar?
  
– Varför skulle det vara det? Gud så jag längtat efter att få skriva om den där kärleksakten under granen i min nya bok...det är roligare NU att berätta om sånt. Jag tyckte det var många som fick betala ett för högt pris under sextiotalets frigörelseperiod. Det var könssjukdomar, klamydia och steriliteter och elände.
Efter romanen ”Händelser vid vatten” kontaktades du av massmördaren Thomas Quick. Han ville att du skulle skriva hans självbiografi.
  
– Måste vi prata om det? Han är en så djupt tragisk person...en av dessa psykopater som söker publicitet. Han skickade ett stort bakgrundsmaterial om sig själv. Jag har inte läst det och tänker inte göra det heller. Jag skrev ett ytterst formellt brev tillbaka. För övrigt tänkte jag inte på de där tältmorden han är dömd för när jag skrev boken. Möjligen omedvetet.
Din mamma dog i slutet av förra året.
  
– Hon blev 96 år. Hon bodde på ett ålderdomshem i Katrineholm de sista åren och var senildement. Men hon kom ihåg mig när jag sjöng för henne.
Bor du inte kvar i jämtländska Valsjöbyn?
  
– Vi får nog ta och sälja det huset. Min man blev hjärtopererad i fjol och klarar inte snöskottningen på vintern. Vi har den här lägenheten plus att vi har byggt ett hus i Roslagen. Där ska vi bo mer permanent.
Du har faktiskt skrivit en bok om en släkting till mig. Fackkämpen Joe Hill. Jag är kusinbarn till honom.
  
– Verkligen? Jag blev nyfiken på Joe Hill genom balladerna och skrev ”Menedarna”, en slags halvdokumentär, 1970. Men jag vet inte om resultatet blev så bra, det var svårforskat och omöjligt att hitta direkta bevis för hans skuld eller oskuld. Men allt tyder ju på att han blev utsatt för en komplott och oskyldigt avrättad.
Du är starkt engagerad i frågor om mänskliga rättigheter. Vad säger du om utvecklingen i Kosovo år 1999?
  

Två års arbete gav mig 13 000 kronor. Jag säger bara: Tack, Astrid Lindgren!
– Fascismen har överlevt. Den sticker bara upp huvudet under annat namn. Milosevic är i grunden en fascist. Jag är lite rädd för det som händer omkring oss nu. Nynazismen är inte den stora politiska faran, för den känner vi igen, den vet vi var vi har och vad den representerar. Det otäcka är rörelser som kallar sig nåt annat. Som kommer under täckmantel och smyger sig på oss när vi inte är beredda. Nazismen smög sig fram i början i Tyskland – jag skriver om just det i min nya roman – och sen gick det fort. Måtte det inte hända igen, att våra klockor börjar klämta för sent.
  Kerstin Ekman var den tredje kvinnan i historien, efter Selma Lagerlöf och Elin Wägner, att väljas in i Svenska akademien.
  På ett fönsterbleck har hon en liten byst av Selma.
  Kerstin pillar henne försiktigt och kärleksfullt på näsan, men den bilden får vi inte ta.
  Det finns gränser. Kerstin vet ganska exakt var de går, både i tal och i bild.
  – När det handlar om min person kommer du aldrig under ytan, säger hon.
  Och så upprepar hon vad romanfiguren Elis säger på gammeljämtska i nya boken:
  – Du veit ikkje nåcken je ä.


Fem frågor om
ULF LUNDELL:
– Han skriver väl en slags talspråk precis som Almqvist och Strindberg gjorde på sin tid. Men jag är inte så insatt i hans prosa. Jag känner honom bättre som sångare.

KORSORD:
– När jag var liten terroriserade jag omgivningen med mina korsord som andra skulle lösa. Det har jag även gjort i vuxen ålder, när jag legat på sjukhus. Jag tror jag har ett slags rutmönster i hjärnan.

SKOLBETYG:
– Ja, jag vet att jag fick betyget B i ordning. Jag gick inte på morgonbönerna. Det var samma sak hela tiden: Fader d’Amiens på Spetälskeöarna.

HEMMAFRUAR:
– Jag är jordens sista hemmafru! Jag bakar och gör hushållsarbete varje dag.

MARIANNE FREDRIKSSON:
– Har ett annat recept än jag. Hennes äventyr ligger mer i psykologin och andligheten. Språket är inte hela tjohejet.

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER