|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Egentligen behövs inga karlar alls Författaren som säljer i 150 länder själv chockad över framgången i USA
Hennes Anna, Hanna och Johanna ligger sjua på den amerikanska bestsellerlista som presenteras i Los Angeles Times. Ännu en kontinent är alltså på väg att erövras. Marianne Fredrikssons namn lyser allt starkare och klarare i världslitteraturen, miljonerna bara rasar in, och alltihop är ett fenomenalt mysterium. En sån som jag skulle ju aldrig köpa en bok av henne. Det säger möjligen mer om mig än om resten av världen, ty om vi nu konstaterar att Mariannes böcker har släppts i 150 länder på 36 språk, att hon är stor i Japan, Korea, Kina, Australien och nu även i USA, att hon är GIGANTISK i Europa, att den sammanlagda upplagan är över fem miljoner, att tre av hennes romaner nu ska filmas, att hon fått in sex alster på listan över Sveriges hundra bästa böcker genom tiderna, ja då vägrar jag ju tro att det enbart är medelålders kvinnor med strumpor i konstiga färger som läser henne. Ändå: Det är kvinnolitteratur det handlar om. Berättelser om, med och för kvinnor. Enkelt och rakt. Inget sex och inga mord och inget skvaller. Man frågar sig alltså vad det är hos denna människas skrivande som gör att folk springer som galningar till bokhandeln. Vad är hemligheten? Vilka känslor är det hon rör vid? Jag har precis läst hennes nästa succé (för det blir det naturligtvis), en roman som heter Flyttfåglar, och när vi nu träffas på ett väl inrökt hotellrum är jag skraj att hon ska fråga: Vad tyckte du om boken? Hade hon gjort det hade jag varit tvungen att ljuga. Eller resa mig och gå. För vem är väl jag att utdela en stöt med värjan mot Sveriges mest lästa vuxenförfattare ute i världen? Vem har överhuvudtaget rätt att yttra ett kritiskt ord om hennes sätt att skriva när det är läsarna, upplagorna, folkets applåder som räknas? Dessutom kan jag meddela att hon är förbannat rolig och snäll för att vara världsberömd. Jaa, vi får väl se vad dom skriver i nästa vecka. Det blir tummen ner, förstås. Jag misstänker det. Tyvärr fungerar det inte så. Dåliga recensioner gör ont i mig, jag måste erkänna det. Jag är närmast chockad över det som händer...den här senaste framgången i USA är närmast obegriplig för mig. Det är klart jag är glad, men jag har faktiskt aldrig velat bli en offentlig person. Jag håller på att bli riktigt folkskygg, det är svårt att åka tåg och gå och handla och såna saker. Folk säger vänliga saker och det blir jobbigt...det är nåt knäppt som hänt med mig. Absolut inte. Jag trivs inte och jag umgås inte med de andra författarna. Nej, jag har valt det själv. Det finns för många prinsessor på ärten. Självgoda typer. Jag är glad att jag har min journalistiska bakgrund, den gör att jag inte tar mig själv på så stort allvar. Men du vet ju att litteratur ska vara fiiiint. Det är inte fiiiiint att ha stora upplagor. Man ska ha pyttesmå och få fina recensioner i Stockholmspressen. Det brukar vara blandat. Jag har en ung publik. Och då menar jag unga män också. Dömer jag efter breven jag får är det mest kvinnor, ja. Men det finns karlar som skriver och vill ha autografer. Mest tyskar.
Åh, karlars fördomar! De bästa trädgårdsmästarna är män, vet du inte det? Nä, nu blir jag FÖRBANNAD! Tar du två ytterligheter så har du John Wayne på ena sidan och Marilyn Monroe på den andra. De flesta människor befinner sig i mitten. Vi blir alltmer androgyna. Det är inte nåt föraktligt att vara mjuk man eller hård kvinna i dag. Det är lite hopplöst för er killar. Det var en lång period när vi skulle ta bort könsrollerna helt. Nu är vi tillbaka vid en mer biologisk syn på det hela. Jag vet inte vad man ska säga om det. Egentligen behövs det inga karlar alls. Oj, nu blir det väl löpsedel på det...men det är ju så, kvinnor klarar både barn och försörjning själva. Ja, ni kan ju få plantera pelargoner. Ho, ho. Men om vi ska vara seriösa nu så tycker jag det är dags att börja tala om orättvisor mot männen också. Mammans makt över sina barn är oändlig och därmed livsavgörande. Männen kommer i kläm. Den där gamla klyschan om att mannen tar pappaledigt och målar huset medan ungarna skriker är bara skitsnack. Jag minns själv när jag fött min första dotter: min man Sven var på sjön och jobbade nästan ett helt år och när han kom hem sa hon: Det var trevligt att du kom, men nu får du gå hem för vi ska gå och lägga oss. Då sa Sven upp sig från jobbet. Han var hemma och var en underbar pappa och jag kunde gå loss på journalistiken på allvar. Jag går inte på Bukowskis fem dar i veckan, om du tror det. Ingen köpnoja här. Förresten så försvinner det mesta i skatt, som bekant.
Jaha, det är till att ha läst på, märker jag. Ärligt talat kunde det ha kvittat i slutändan. Det är ingen större skillnad. Det skulle det däremot bli om jag flyttade utomlands. Vilket jag inte tänker göra. Jag är så beroende av att lyssna, prata och läsa tidningar. Jag vill ha mitt språk. Utan språket dör människan. Det var intressant. Det har jag inte tänkt på. Men jag undrar det...generellt sett förlorar alla böcker på att översättas. Anna... spelas in av ett stort tyskt bolag nästa år. Simon och ekarna blir tv-serie i Sverige. Och så har vi precis skrivit kontrakt om ett jättestort filmprojekt utomlands, Maria Magdalena blir en ny Jesus-film, men detaljerna är hemliga. Jaa...det blir ju pengar det också. Hahaha! Det har ju varit krig och tortyr och elände, men inga enskilda mord. Jag beskrev ett väldigt vackert samlag mellan Jesus och Maria Magdalena. Men inga detaljer. Är det verkligen trevligt att läsa om ett organiskt, svettigt samlag? Eller om 35-åriga ensamma kvinnor som går i en lägenhet i Stockholm och pillar sig i naveln varje dag och skriver sida upp och sida ner om det? Är det så litteratur ska vara?
Skönt att jag slipper älta det. Jag mår mycket bra. Men i ett skapande av en ny bok släpps olika krafter loss. Jag hade mycket ångest i samband med Flyttfåglar. --- Marianne Fredriksson säger att hon har två drömmar: Den ena är att hon får en ny roman av Gud. Den andra är att hon en dag blir helt fri från åsikter. I en demokrati måste alla ha åsikter. Men jag vill lägga in en andlig överton i debatten. Vi kanske ska låta bli att ha åsikter om allt? Vi har så lätt att uttala oss. Ändå begriper vi så lite. Friheten måste vara att fungera som ett barn. Barn har aldrig åsikter. De bara tar in. Via meditation söker hon sig inåt, till tankar som är fria från allt, till den yttersta tomheten, och hon säger att jag borde prova. Jag är redan tom i huvudet, svarar jag. Däremot har jag en del åsikter. Om hennes nya bok, till exempel. Fem frågor om... RELIGION: Jag är religiös, men varken kristen, buddist eller nåt annat. Jag har en vetskap på djup nivå som inte går att uttrycka. OTROHET: Jag var otrogen med en romanfigur en gång, Anjalis. Han blev så levande för mig. Jag blev blixtkär. Jag var tvungen att hålla honom på avstånd. MUSIK: Ett sätt att stanna tiden. Jag lyssnar mer än någonsin nu. Helst klassisk musik. SOLFJÄDRAR: Jag hade en sån där liten batteridriven propeller förr. Nu fläktar jag mig med solfjäder. Ser det dumt ut? GÖRAN SKYTTE: Åh, vilken mardröm det var att bli intervjuad av honom i tv! Aldrig mer. Jag är fortfarande sur. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
|||||||||||||||||||
DAGENS FRÅGA: Är det bra med krav på dubbelkommando för övningskörning? SNABBFRÅGA: Är det pinsamt att köpa kondomer?
PREMIÄR! Sök bland över 500 recensioner i Bokbanken. |