|
|
|
|
|
’Vi blev psykiskt sjuka’
Skådespelaren Thorsten Flinck, 38, har gått i terapi i hela sitt liv. – Den största skammen har jag inte känt från omgivningen, säger han. Jag har själv tyckt att det var skamligt att jag haft psykiska problem. I dag har Thorsten Flinck släppt de tunga ”skam-attackerna”. I dag är han tacksam för all hjälp han fått: – Jag är tacksam för att Anonyma narkomaner finns, liksom de psykologer jag träffat i mitt liv. Han berättar att han för några år sedan var nere i tungt drogmissbruk. För missbruket går han hos Anonyma narkomaner. – Det är det fysiska, påpekar han, för det mentala kommer jag att träffa en psykolog, jag gått hos tidigare, en, två gånger i veckan. – Det är en livboj! Men först ska han fortsätta den gruppterapi han avslutade i augusti. – Det var skoningslöst, man kommer inte ifrån... Jag gick fyra dagar i veckan i tolv veckor. De vuxna tyckte att Thorsten Flinck var ett besvärligt barn. Därför började han på PBU när han var fyra år tillsammans med sina föräldrar. Sen gick han själv till och från tills han var nio, tio år. – Det var en oas, jag kände mig pressad av vuxenvärlden och av kompisarna. – Vuxenvärlden hade svårt att hantera mig som barn. Jag kommer ihåg barnets längtan efter att det inte skulle vara något särskilt med mig. Thorsten Flinck berättar att han var ett ensamt barn, som gick ensam på museum och satt hemma och läste. Resultatet av alla ensamma stunder kan vi se i dag på Teater Plaza i Stockholm. Thorsten Flinck både regisserar och spelar Gustav III i succépjäsen ”Maskeraden”. Aftonbladet träffar honom i sminklogen.  Har psykologer och terapi hjälpt dig?– Oh, ja. Jag har bara gott att säga om alla jag mött inom psykvården, även om jag inte legat inlagd. Jag tror att alla någon gång i livet behöver det stödet.
inte hjälp i tid” För tio år sedan drabbades författaren Yrsa Stenius, 54, av en svår ångestdepression som gjorde livet omöjligt. Hon togs in på psykakuten. I början var depressionen en sund reaktion på väldigt många tunga problem som sammanföll. – Min mor blev sjuk, jag hade problem på jobbet och ett kärleksförhållande som sprack, säger Yrsa Stenius. Vardagens fundament bröt ihop. – Men jag ville inte tillstå för mig själv att jag hade det svårt. Ju längre tid det tar att nå botten, desto längre tid tar det att komma upp igen och jag sökte inte hjälp i tid. Den starka Yrsa skulle klara detta också. Det tog 13–14 månader innan hon förstod att hon behövde professionell hjälp. Då hade den naturliga reaktionen blivit en svår ångestdepression. Hon togs in på Södersjukhusets psykakut. Efter fyra dygn på psykakuten kom hon till Ersta sjukhus, där hon var i tre månader. Hon skrevs ut, halvdålig och vingbruten. Ett år senare påbörjade hon en femårig psykoanalys. Hur har människors reaktioner varit?– Mina nära vänner ställde upp mycket. De tyckte det var tråkigt det som hänt, men inte förfärligt, säger Yrsa Stenius. – Men människor som är mindre insiktsfulla kan känna en diffus olust inför pyskiskt sjuka.
Olof Buckard, 66, estradör, gycklare och präst, har haft tvångstankar hela livet. Han har gått i analys och skaffat sig metoder för att hålla ångesten i schack. – Livet får och kan aldrig vara välvilligt. Alltså måste jag betala av genom att avmagnetisera det farliga. Han minns hur han som 9-åring för att hålla de onda makterna ifrån sig och sin familj hittade på ett clowntrick. Han skapade ett rituellt omak för att besvärja det onda. – Jag tog höger pekfinger och petade med det i marken. Jag jordade tankarna. Det fungerade. Men mönstret bestod. Det blev synnerligen besvärligt under skoltiden. I dag har han också ångest, men inom kontrollerbara nivåer. Han har gått i psykoanalys och tagit tabletter när det varit som värst. Han har lärt sig behärska scenskräcken genom att vara ute i god tid. Vila sig och gå igenom vissa ritualer. Som föredragshållare med veniabehörighet, rätt att predika och officiera i kyrkan, kan han kombinera två sidor av sitt problem. – Där har man rätt att krumbukta sig och sedan officiera med strikta ritualer. Gycklet och tron gör mig hel. Skammen och skulden som majoriteten av de psykiskt sjuka drabbas av har han inte känt av. Det kunde han ha gjort, menar han själv. – Du måste ha lyckats. ”De flesta av vännerna är kvar” Adam Inczèdy-Gombos, 59, har modet att berätta att han har en psykisk sjukdom. Han är manodepressiv – en sjukdom med tung ”skam-stämpel”. Adam berättar att när han kommit upp i varv och haft den överjordiska maniska energin har han mött folks undran, misstänksamhet och rädsla. – Jag bryr mig inte om det, säger han. De flesta av mina vänner är kvar. De som tagit avstånd har jag inte brytt mig om. Adam Inczèdy-Gombos hamnade på psyket första gången 1988 och han har gått igenom närmare 100 mediciner, som inte har fungerat. I dag får han Haldol när han är manisk. Men när han hamnar i en djup depression finns ingen hjälp att få. Adam är känd fotograf men har lämnat det yrket i dag. Han var tidigare gift med skådespelerskan Monica Nielsen. I tio år har Adam Inczèdy-Gombos och Åsa Moberg, författare och krönikör i Aftonbladet, levt tillsammans. Nyligen kom de ut med ”Adams bok”, som handlar om Adams sjukdom och deras liv tillsammans. Hur har reaktionen varit?– Omgivningen har varit förstående, grannar och kolleger otroligt gulliga, säger Åsa Moberg. Och vi har bara fått positiva brev från läsare.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
TACKSAM FÖR ALL HJÄLP 
Vanföreställningar: För den sjuke är det verkligt – för omgivningen är det orimligt. Den sjuke kan vara övertygad om att han är Jesus eller någon annan betydelsefull person.