Skvallerpressen nästa, Thage G
Kan man ta Thage G Peterson på allvar?
  Frågan inställer sig sedan man i hans egen memoarbok bland annat får veta att han låter medarbetare dra ärenden för sig medan han själv sitter på toaletten. Dock bakom stängd dörr.
   Thage G Peterson lämnade regeringen efter valet förra hösten. Han gjorde det för säkerhets skull före alla andra som också fick lämna vid det tillfället. Annars hade han riskerat att försvinna utan att särskilt många märkte det. Och att inte märkas förefaller inte vara Thage G Petersons melodi.
   Redan då hade han bestämt sig för att skriva en memoarbok. Den började säljas igår. Omslaget, formgivet av sonen Fredrik, pryds av den Illis Quorum-medalj som han fått för sina insatser. Blygsamhet förefaller inte heller vara Thage G Petersons främsta kännetecken.

Inte samma land
  Thage G Peterson har suttit i maktens centrum längre än de flesta andra. Redan 1971, för mer än ett kvartssekel sedan, valdes han in i riksdagen och blev samtidigt statssekreterare hos dåvarande statsministern Olof Palme. En person med motsvarande erfarenheter har givetvis mycket att berätta. Han borde rimligen också ha funderat över ett och annat. Sverige har under denna tid genomgått stora förändringar, det är helt enkelt inte samma land längre.
  Av detta märks dock inte särskilt mycket i Thage G Petersons bok. Det är främst en samling anekdoter. Vissa är ganska kul. Andra är mindre smickrande, framför allt för Peterson själv.

Peterson fick gå
   Man kan exempelvis fråga sig varför Thage G Peterson, då industriminister, tycker det är viktigt att berätta att han sitter på toaletten med planeringschef Jan Carling utanför dörren när Olof Palme ringer en eftermiddag i början av 1983. Carling drar ärenden för Peterson som så att säga utnyttjar tiden maximalt.
  Är avsikten att berätta att Peterson hade extremt mycket att göra? Eller vilket syfte har denna upplysning annat än att framställa författaren i mindre fördelaktig dager? På detta får man inget svar.
  Att Thage G Peterson tid som försvarsminister kantades av kontroverser med ÖB Owe Wiktorin är väl känt. Man kan fundera över om den sista attacken består i att genomgående stava överbefälhavarens namn fel (för övrigt inte bokens enda felstavade namn).
  Peterson funderar högt i sin bok om han inte borde gett ÖB sparken. Det är möjligt att han borde ha gjort. Men problemet är att det var Peterson som fick lämna posten som försvarsminister. Medan ÖB fick sitta kvar sedan han krävt statsministern på besked om han hade regeringens förtroende.

Elakheter
   Lika förbryllande är de indirekta elakheter som Peterson levererar. Han skriver att Mona Sahlin hade ett jobb på gång på ABB och hade träffat koncernchefen Percy Barnevik. Men eftersom Sahlin aldrig började på ABB förefaller det hela ha runnit ut i sanden. Vem är betjänt av att det förlorade jobbet blir allmänt känt?
   Samma sak gäller statsministerns statssekreterare Pär Nuder. Honom ville Persson göra till chef för ett nytt superdepartement enligt Peterson. Ännu en plan som aldrig förverkligades. Hur kul är det för Nuder att få veta i en bok? Och hur intressant är den upplysningen annat än som skvaller?
  När man dessutom får veta att Göran Persson läser innehållet i åtminstone ett brev genom att hålla det osprättade kuvertet mot bordslampan känns makthavares kritik mot skvallerpress rätt tom. Förre statsrådet på statsrådsberedningen borde vara ett kap för Se & Hör.