|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Angelica slavade utan lön – i sex år
Sorg efter år av arbetsgivarnas slag och sparkar. Angelica har varit hembiträde sedan hon var 11 år. Sju dagar i veckan. Från tidig morgon till sen kväll. Som en slav. För det mesta utan lön. Vi har stämt möte med Angelica klockan fyra på eftermiddagen. Det är lördag. Timmarna rinner förbi utan att hon dyker upp. Mörkret sänker sig. Det svaga, gulaktiga ljuset från en ensam gatlykta är det enda som lyser upp gatan utanför. Först klockan nio dyker hon upp. Anfådd. – Jag kunde inte komma ifrån tidigare, ursäktar hon sig. Familjen gav mig hela tiden nya arbetsuppgifter. Att hon överhuvudtaget kunde komma tyder på att hon ändå hamnat hos en generös arbetsgivare. De flesta familjer Angelica arbetat hos skulle aldrig låtit henne gå utanför dörren annat än på en söndag. Angelica har ett runt ansikte. I dag är hon 17 år men ser ut att vara några år yngre. Hon är ledigt klädd i slitna blåjeans, tofflor och en myströja. ”Jag fick jämt stryk hemma” Angelica är det närmaste man kan komma en modern slav. Exploaterad till bristningsgränsen. När jag hör hennes historia har jag svårt att föreställa mig att det hon berättar faktiskt pågår i detta nu. Vid ingången till år 2000. Men det gör det. Angelica blev hembiträde av en slump. – Det var problem hemma, berättar hon. Jag fick jämt stryk. Till slut stod jag inte ut med våldet. Angelica rymde. Men hamnade ur askan i elden. Är man 11 år, kommer från en by på landet och inte känner någon så är utbudet av arbeten begränsat. – Jag fick kontakt med en dam som verkade pålitlig. Hon frågade om jag ville ta hand om hennes lilla dotter och hjälpa till med lättare sysslor. Hon lovade både betalning och att jag skulle få gå i skolan. När Angelica väl börjat arbeta såg verkligheten helt annorlunda ut. Damens dotter var sjuk. – När jag inte gjorde saker på rätt sätt så slog de mig. Att studera var det inte tal om. Angelicas dagar var fyllda av tungt arbete. Nån lön fick hon inte heller. Bara mat och husrum. – Ibland bad jag dom köpa saker åt mig men det gjorde dom nästan aldrig. ”Jag tvingades jobba till midnatt” Efter två år blev hon utslängd. Familjen var inte nöjd med hennes arbetsinsats men skickade henne vidare till ett lärarpar. – Jag jobbade från åtta på morgonen till tio på kvällen, berättar Angelica. Tunga lyft. Diskning och städning. Tvätta kläder för hand. Ibland hände det att dom ville ha middag när de kom hem sent. Då fick jag jobba till midnatt. Lärarparet lät Angelica gå några timmar i skolan varje vardag. Men bara om hon avstod från lön. De flesta familjer förbjöd henne att studera. Inte nog med det. Förutom shoppingturerna till kött- och grönsaksmarknaden fick hon inte lämna huset. Angelica var inte bara slav utan också i praktiken fånge hos familjerna hon jobbade åt. – Ofta fick jag inte ens gå ut på söndagarna. När jag handlade höll de koll på att jag kom tillbaka snabbt. Det var omöjligt att lära känna folk. Omöjligt att få några vänner. Jag var helt ensam. ”Mannen i familjen kröp ner i min säng” Sexuella närmanden från manliga familjemedlemmar var ytterligare en börda. Hembiträdena anses vara lovligt villebråd för familjens söner att begå sin sexuella debut med. – En gång kröp mannen i familjen ner i min säng. Jag hotade att berätta för hans fru. Då gick han. Det hände ofta att sönerna försökte känna och klämma på mig. Jag försökte göra mig så liten och osynlig som möjligt. Angelica suckar tungt. Så fort hon inte pratar biter hon på sina naglar. De bär spår av gammalt nagellack. – En gång försvann en ring. Familjen anklagade mig för att ha stulit den. När jag nekade började de slå mig. Mamman var värst. Hon slängde ner mig på marken och började dunka mitt huvud i golvet. Angelica sväljer hårt några gånger. Hennes ansikte blir rödflammigt. Hon andas häftigt. – Jag orkar inte berätta några detaljer. Det gör för ont. Jag orkar inte. Gråten bryter aldrig fram. Tårarna har tagit slut för länge sen. Alla familjer Angelica jobbat i tillhör medelklassen. De hade råd att betala hembiträdet för hennes arbete men lät bli. De visste att det fanns andra hungriga, unga flickor som letade efter jobb. Vad som helst bara de fick tak över huvudet och hade råd att äta. ”Jag var tvungen att stå ut” Angelica sitter längst fram på stolen när hon berättar. Hela tiden gnider hon handflatorna mot varandra. – Jag var tvungen att stå ut och acceptera, säger hon och rycker uppgivet på de spända axlarna. Nån annan utväg fanns inte. Jag hade inga släktingar i närheten. Ingenstans att ta vägen. Jag fick stå ut med hur de behandlade mig. Det låter som Angelica haft otur. Som hennes liv tett sig ovanligt svårt. Så är det inte. Angelicas berättelse är typisk för fattiga flickor som flyttar in till storstäderna. De utnyttjas hänsynslöst. Vi sitter i en vit stenvilla i stadsdelen Barranco. Här har organisationen som hjälper hembiträden, IPROPH, sitt huvudkontor. – Massor av flickor hör av sig till oss varje dag, berättar föreståndaren. Ändå är det bara en liten del av alla hembiträden som känner till att vi finns. Hon bryter ihop efter bara några meningar Det knackar på dörren till det lilla rum där vi sitter. En lång, mörkhårig flicka står utanför med nedfälld blick. Diana har själv bett att få berätta för oss om sina erfarenheter. Hon hinner inte många meningar förrän hon bryter ihop. Tårarna strömmar utefter hennes kinder. Tolken kramar om henne. Ändå har hon svårt att fortsätta. Övergreppen är för plågsamma att berätta om. Föreståndaren leder ut Diana. Viktigast för organisationen är att säkra flickornas skolgång. – I och med att de inte studerar så blir det utestängda från samhället. De har ingenting att falla tillbaks på. Flickorna har aldrig hört talas om FN:s barnkonvention som Peru skrivit på. – De känner inte till att de har några rättigheter. De flesta av dem har dåligt självförtroende och låg självkänsla. Angelica fick kontakt med organisationen i mars. Då var hon helt oförmögen att arbeta. – Traumat av det hon upplevt var för svårt. Vi lät hennes träffa en psykolog. Den Angelica vi möter är en stark person jämfört med det vrak som kom hit i mars. – Psykologen har hjälp mig jättemycket. I dag jobbar Angelica igen. – I en familj som behandlar mig hyfsat men inte bra. Åtminstone betalar dom henne lön. 900 kronor i månaden. Angelica får också studera. – Jag vill inte fortsätta som hembiträde, säger hon. Min dröm är att bli advokat. Att försvara andra mot orättvisor.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
 ”Frun var värst – hon dunkade mitt huvud i golvet.” Aftonbladet fortsätter granskningen av barnarbetarnas villkor.
Angelica slavade utan lön – i sex år. Aftonbladet fortsätter granskningen av barnarbetarnas villkor.
Välkommen till friheten, Karl. Nu kan du välja pension, BB, skola och el – men är det tvång eller frihet? Tyck till!Bombdåden i Moskva 118 döda i Moskva – Tjetjenien sätts i karantän? Tio hus till ska sprängas. De är terroristerna som håller Moskva i skräck. ”Tre misstänkta har gripits.” Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov sent i går kväll. Tjetjener i rampljuset i skräckens Moskva. Ryska tidningar målar upp mardrömsscenarier. ”Sverige också sårbart för terror”. Ulf Lundell stämmer bokförlaget för brevet i ”Fittstim”. ”Det handlar inte om pengar.” Gravid fick inte vård – fostret dog. ”Ingen kan lastas för det som inträffade.” AIK:s tröjor blir fall för justitieombudsmannen. Polisen gjorde utryckning - för att hämta spelarnas matchtröjor. Psyksjuk tvingades ta spruta. Sjuksköterskan får skarp kritik av Socialstyrelsen.Norska kommunalvalet Högern - norska valets vinnare. Rekorddåligt val för arbeiderpartiet.LEDARE: Jagland illa ute. www.aftonbladet.se blir eget aktiebolag. Nättidningen ska få egen profil - och bli ännu bättre. Tyck till! ”Vi ska bli både bättre och snabbare.” Kalle Jungkvist, ny chefredaktör för Aftonbladet Nya Medier.Vårdnadsdebatten ”Ingen lösning passar alla.” Britta Lejon, skilsmässobarn - och skild tvåbarnsmamma.KVINNA: Gemensam vårdnad åt alla? All forskning visar entydigt att det är bättre för barnet med växelvis boende. DEBATT: Leif Zetterling: Judaskyssen.  Skvallerpressen nästa, Thage G. Lena Mellin: Kan man ta honom på allvar?
|
