|
|
|
|
|
”Nästa bok ska handla om pölsa”
Så blir det inte. Ni får surströmming, inavel, doping, pölsa, viagra, ishockey och rutten haj, det är vad ni får, och lockas ni inte av den blandningen ligger ni troligen i koma. Vi börjar med den spänstiga muskulaturen bakom ögonen på en gris. Tolkar jag Torgny Lindgren rätt är det just den som är skillnaden mellan en bra och en dålig pölsa. Har ni nån gång, som jag, sett ett helt grishuvud med tänder och ögon och allt malas ner till denna osmakliga sörja tycker ni kanske att upplysningen kvittar, ni skulle aldrig äta pölsa, men för gourmeten Lindgren är det blodigt allvar. – Min nästa bok ska handla om pölsa, avslöjar han. Det är dags att göra upp räkningen med denna maträtt. Folk vet ju inte hur man gör. Det finns tusen olika recept – en burträskare gör si och en Norsjöbo gör så. Och så har vi dessa falska pölsfabrikanter som bedriver ett slags kätteri. Jag ska via en roman söka mig fram till den slutgiltiga pölsan. Vänta och se! Så där håller han på. Jag har med skräckblandad förtjusning närmat mig den vackra gamla prästgården i östgötska Tjärstad och iskallt räknat med ett tungt samtal om död och elände och tyska filosofer. I stället möter jag en lättpratad humorist som får mig att gapflabba med jämna mellanrum. Torgny Lindgren är helt enkelt i toppform. Han bjuder på lagom besk Flensburger Pilsener, direkt från jordkällaren, och makar sig tillrätta i ett soffhörn. 
Har du fler hemska intressen än pölsa?– Jag tycker om barbarisk mat. Mage, till exempel. Mycket underskattad rätt. Och tjurtestiklar, sur laxöring och rutten haj från Island...fantastiskt gott. Får jag gädda äter jag bara muskulaturen bakom ögonen, resten struntar jag i. Det är godaste bitarna, precis som hos grisen. Det fulländade är sån där skotsk pölsa som är tillagad inuti en fårmage. Underbart.
Vad skulle du i så fall ta till din sista måltid?– Om jag ska till elektriska stolen beställer jag nog...surströmming. Då får man ju en sup till. Dessutom tar det väl lite tid innan dom får fram en burk. Det är ingen brådska. Förresten åt jag en delikat surströmming i går.
Ja, kommer man från Västerbotten, så.– Jag tillhör inaveln.
Vaddå inaveln?– Jag har sett ett stamträd som börjar med en karl på 1700-talet, jag har glömt hans namn. Men följer man grenverket ner till sista raden blir det rätt intressant. Där står till exempel jag själv, förre biskopen Martin Lönnebo, Sara Lidman, Lars Lundkvist och P-O Enquist. Vi är släkt på långt håll allihop.
Men det är ju otroligt.– Inte alls. Det fanns inte så mycket att välja på i byarna i Västerbotten förr i världen, man levde i isolat, man fick para sig med den man kunde. Det blev helt enkelt en slags inavel.
Det var inte som i din senaste bok då. Där är en man som provligger alla kvinnor innan han bestämmer sig för en hustru. ”Ursäkta, får jag provligga fröken?”– Ha ha, det var ju så då...men det är väl nästan likadant idag, kan man säga.
Har du andra intressanta figurer i släkten?
Du gillar att gå på kyrkogårdar och läsa gravstenar.
– Tyvärr har jag slutat med det. Men det gav väldigt mycket intressant information om människors livsöden. Jag minns speciellt en inskription: ”Här vilar lärarinnan X. Ensam i livet. Saknad av ingen.” Hon måste ha beställt den texten innan hon dog. Som en sista bitterhetens triumf.
Jag trodde du skulle vara en tungsint man.– Jag är skygg, ängslig, pessimistisk och dyster. Jag försöker vara glad och vänlig, men det är svårt. Roligast har jag när jag funderar över mina berättelser, då skrattar jag för mig själv. Det enda som gör det svarta eländet uthärdligt är humorn. Kafka är farfar till Monty Python. Det är samma känsla för det absurda.
Du älskar friidrott. Följde du ”doping-VM” i tv?– Det där med doping inom idrotten tycker jag på nåt sätt är naturligt. Vi dopar ju oss inom alla andra områden i samhället. Churchill var dopad under hela andra världskriget, det var alkohol och små piller. Gröna om han skulle sova och röda om han skulle hålla tal. Hans livläkare har vittnat om att Churchill aldrig skulle ha klarat kriget annars. Och mängder av studenter fick amfetamin för att klara tentorna förr. Författare skrev också amfetaminpåverkade.
Men det var väl då, det.– Nä, det är ungefär samma sak i dag. Titta på detta enorma kaffepimplande. Och på ginseng och liknande medel. Själv dricker jag grönt te och undersöker man det noga ger jag mig fan på att det är nåt dopingmedel i. Jag blir kolossalt pigg. Och förresten...vad är viagra? Annat än prestationshöjande doping?
Så du accepterar doping inom idrotten.– Det har jag inte sagt. Det är direkt farligt att använda tillväxthormon, till exempel. Men ser jag Michael Johnson springa 400 meter frågar jag inte vad han åt till frukost. Det är så vansinnigt grant. Jag tror kanske att vi svenskar är lite naiva på det här området och att det är därför som vi misslyckas.
Du gillar nästan all sport.– Inte hästar. Och absolut inte ishockey. Jag förstår inte den sporten. Det är slumpmässigt, rått, brutalt och lite oärligt. Hockeyn vill göra intryck av att vara en regelsport, ”do it by the book”, samtidigt som det ska vara så mycket våld som möjligt. Kommentatorerna vrålar ”åh, vilken saftig tackling!”. Det är dubbelmoral. Då gillar jag boxning bättre. Där hymlar man inte.
En gång skrev du en bok om Olof Palme. Ska du inte skriva en om Göran Persson också?
– För tråkigt. Ingen jävel skulle läsa en sån bok. Folk skulle dö av långledsnad.
Palme brukade skicka vykort till dig.
– Han är väl vår siste intellektuelle politiker. Jag såg att de i USA har en Hall of Fame för revisorer, vilket är otroligt men sant. Där skulle många svenska politiker platsa. Vad jag inte fattar är att de kan vara så påpassade av massmedia. Det finns ju inget att skriva om dem!
Hur ser en typisk Torgny Lindgren-läsare ut?– Det är en akademiskt bildad kvinna i medelåldern. Jag får många spännande brev från den kategorin. Mina läsare är också väldigt trogna, jag är fruktansvärt tacksam mot dem. Jag är skyldig dem mitt liv. Tack vare att de köper mina böcker kan jag stänga in mig i flera år i min ensamhet och klippa gräs, laga mat och dricka brännvin.
Och skriva mer.– Ja, jag är oerhört road av det som ligger framför mig, det som jag har kvar att göra. Däremot är jag likgiltig för det jag gjort. Jag vet inte ens hur många böcker jag skrivit.
Är det verkligen sant?– Ja.
Varje gång nån hyr ”Ormens väg på Hälleberget” på video, får du en slant då? Som Stim-pengar, ungefär?– Nej, jag skrev inte den sortens avtal. Jag fick en klumpsumma. Jag ville inte ens se manuset, trots att Bo Widerberg försökte få mina synpunkter. Jag tycker konstnärer ska ha sin frihet. Jag vill inte tala om hur andra ska tolka mina böcker. Det kommer snart en opera som är hämtad från en av mina romaner, och jag vill inte titta på det manuset heller.
– Mitt boende här kostar som en liten etta i Stockholms innerstad. Jag lever dessutom väldigt enkelt. Nån som håller reda på mina pengar behöver jag inte, det sköter jag själv. Däremot är jag dålig på att deklarera. --- Torgny Lindgren har suttit i Nobelkommittén och Bonniernämnden och haft 15 års pliktläsning av böcker, ett hårt arbete varje dag, vid sidan av sitt eget författande. I dag är allt han gör fyllt av lust. Han går omkring i det stora huset och skrockar för sig själv när han kommit på nån underfundig formulering. Så skriver han ner den för hand, kanske bara några ord om dan, och klappar hundarna och klipper gräset och lagar lite pölsa och kanske till och med tar sig en liten rackare om andan faller på. Går han ner till brevlådan vid grinden och de lummiga ekarna ligger morgontidningen där och förkunnar att ”I Brokiga Blads vatten” ligger etta på boktoppen. Det bryr sig Torgny Lindgren inte särskilt mycket om. Han tänker redan på nästa bok. Det enda han vet är att det var surströmming i går. Fem frågor om... RECENSIONER: – Obehagligt. Jag klarar inte det. Det är som om folk pillar på en med ett verktyg. Jag är själv så identisk med min text. Men jag har kollegor som läser med glupande aptit. GRÄSKLIPPARE: – Jag har tre stycken. När jag sitter på en sån där motordriven sak med mina långa ben ser jag ut som Don Quijote. TOBAK: – Jag röker pipa och snusar. När jag började med Göteborgs rapé var jag förlorad vid första prillan. Jag har lagt ut en och annan sån där snuspåse på några märkliga ställen...jag talar inte om var. RESOR: – Det är roligt att resa när man får göra som man vill. Måste jag till en bokmässa och brottas med den offentliga världens helvete är det en plåga. Det är förnedrande att förvandlas till en slags vara. JOHN CLEESE: – En av vår tids stora genier. En underbar skådespelare. Jag älskar den mannen. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
||||||||||||
|
Namn:
Torgny Lindgren.
DYSTER HUMORIST 
Jag försöker vara glad men det är svårt
Torgny Lindgren har tre gräsklippare. ”När jag sitter på en sån där motordriven sak ser jag ut som Don Quijote med mina långa ben.”