|
|
|
|
|
När en räknenisse på ripjakt lyckades skjuta Thomas Wassbergs 12-årige son och samtidigt döda en jakthund är det en händelse som säger mer om vår tid än vad man i förstone skulle kunna tro. Skyttens misstag är förvisso oförlåtligt, han sköt i fel riktning och i fel höjd samtidigt. Det är som om han i kraft av sin högre inkomst, större fallskärm och snabbare bil skulle ha tagit sig rätten att köra mot trafiken på fel sida på motorväg. Alltså inget vanligt misstag. Händelsen illustrerar något som kan vara den största förändringen inom svensk jakt sedan Gustav III demokratiserade jakten (för att undvika revolution) i slutet av 1700-talet. Vi har nämligen under det senaste decenniet fått ett kraftigt tillskott av direktörer och räknenissar i den svenska jägarkåren. Dessförinnan fanns två distinkta olika jägartyper i vårt land. Den minsta gruppen kan vi kalla godsägaradeln, främst i Skåne, som jagade i en månghundraårig tradition. De var, och är fortfarande, de skickligaste jägarna. Den största gruppen var, och är fortfarande, svensk landsbygdsbefolkning som främst jagar älg och hare. De är generellt mindre skickliga än skånska grevar och baroner, vilket är ett påstående som väcker somligas raseri, ehuru förklaringen är enkel: den normalsvenske folklige jägaren jagar bara omkring 15 dagar om året och är därför mindre erfaren än den skåning som jagar 60 dagar om året. Emellertid sköts den svenska folkliga (älg)jakten väl när det gäller säkerheten. Varje år går omkring en kvarts miljon man ut i skogen och skjuter omkring hundra tusen älgar och förlusterna i människoliv inskränker sig till ett par om året. Gudnåde den svenske älgjägare som skjuter i fel riktning eller viftar med laddat vapen på samlingsplatsen. Det demokratiska grupptrycket är stenhårt och så långt är ju allt gott och väl. Men så har vi alltså det stora tillskottet av räknenissar som kom in i jakten i och med att människosyn och politik förändrades i slutet av 80-talet. De ställde undan sina golfklubbor och beväpnade sig, och kring denna mycket köpstarka kundkrets utvecklades snart en hel industri. Svensk betaljakt, där rika män kan komma och döda exempelvis änder uppfödda för ändamålet, omsätter i dag miljardbelopp. Det är en helt ny kultur, vilket bland annat avspeglas i dessa mäns kläder. De är utklädda till engelsk överklass i tweed och kepsar och engelska oljerockar. De föredrar att skjuta änder och fasaner. En bra andjaktskväll i sådant sällskap resulterar i 500 skjutna änder och kostar 250 000 kronor, vilket betalas av aktieägare (”representation”) eller skattebetalare. Räknenissarna ägnar sig också åt jakt på hjort och vildsvin, vanligtvis inom hägn. Internationell storviltsjakt är en annan populär gren. Innan jag nu fortsätter resonemanget: det finns naturligtvis direktörer som jagat i hela sitt liv, långt före 80-talsmodet, och som sköter sig som en hel skånsk greve. Nästan, i alla fall. Men i det stora räknenissegäng som kom från golfen för bara några år sedan uppstår en sällsynt olycklig mix: mycket stora ekonomiska resurser, således många betalda skotttillfällen, begränsad erfarenhet men obegränsat självförtroende. Den nämligen, som i allmänhet anser att han är värd 100 gånger så mycket som sina underlydande i pengar, den som anser att man måste visa handlingskraft, fatta tuffa beslut, tävla mot andra, vinna och bli jaktkung blir naturligtvis 100 gånger så farlig för sin omgivning som normal norrländsk älgjägare. För Svenska Jägareförbundet är detta antagligen ett dilemma. Nytillskottet av väldig ekonomisk makt är inte att förakta om man exempelvis vill ha hjälp att beröva samerna deras traditionella jakträttigheter. Samtidigt uppstår faran av mångdubbelt fler skjutolyckor och förargliga avslöjanden om direktörer som använder företagens direktionsplan och skattebetalarnas pengar för att bjuda kompisar på skytte och middag. Den folkliga älgjakten har legat som skyddande bomull kring svensk jakt i politiskt avseende, jaktmotståndet i Sverige är obetydligt. Men de nytillkomna räknenissarnas jakt är inte direkt oförarglig, lika lite som de själva. Den politiskt svagaste punkten är antagligen den växande industri av odling av fågel på våren avsedd att direktörsskjutas på hösten. Därför kanske vi närmar oss en engelsk situation, där socialdemokraterna faktiskt gick till val med löftet att stoppa överklassens jakt. Vilket sedan visade sig omöjligt eftersom jakten omsatte miljarder och sysselsatte mer än 100 000 människor. Den händelse där en räknenisse och nybliven jägare med närmast ofattbar nonchalans och självsäkerhet sköt en hund och en 12-åring i samma skott kan alltså visa sig bli en milstolpe. Det var där det började. det var där den nya räknenissejakten avslöjades första gången. De fåtaliga jaktmotståndarna är att gratulera. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
