|
|
|
|
|
Varför utser man inte en moderat partiledare på samma sätt som man rekryterar företagsledare, frågade en moderat kommunalfullmäktigeledamot i söndagskvällens tv-program ”Speciellt”. – Varför gör man som man har gjort i hundra år – vänder sig till partidistrikten för att få nomineringar, utser valberedning, låter den föreslå? I stället för att använda sig av den moderna affärsvärldens metoder: utlysa jobbet, varudeklarera det och invänta hugade spekulanter bland vilka man (partistyrelsen får man anta) väljer den lämpligaste? Till detta genmälde lyckligtvis både Carl Cederschiöld och Chris Heister att förtroendeuppdrag i demokratins tjänst kanske inte lämpar sig för riktigt samma rekryteringsförfarande som näringslivet, vilket den käcka förtroendevalda inte riktigt hade kommit att tänka på. Episoden säger något om hur starkt affärsvärldens tänkesätt och beteendemönster håller på att ta över mångas föreställningar om samhället och dess skötsel.Ganska roande är de historier man numera stöter på då och då och som i allmänhet berättas av litet äldre människor som endera alltid har varit socialdemokrater för att de drack den med modersmjölken eller också har haft ett förflutet långt ut på vänsterkanten för att de blev vuxna på sextiotalet: – Kan du tänka dig, förut när vi möttes och gick i bastu diskuterade vi kärnkraften eller principerna bakom löntagarfonderna. Numera hälsar vi på varandra med att fråga hur Nokia står i dag... Det är med viss häpnad man noterar hur starkt tidsandans gångbara tankeströmmar griper tag i oss människor och hur flyktig till sin konsistens en grundmurad livshållning egentligen är. Detta är inte nödvändigtvis något ont. Människor med öppna sinnen och rörliga intellekt ändrar uppfattningar och värdeföreställningar under livets gång när erfarenheten ökar och varieras. Bekymmersamt blir det när tidsandans förväntningar på samhälle och människor förstärker sig själv snabbt och massivt med medierundgångens hjälp och vältrar fram som en tidvattenvåg över vardagen i vilken ingen längre kan simma motströms. I dag är det som sagt var närings- och affärslivets normer för hur livet ska levas som gäller för vårt samhälle. Land ska med pengar byggas – privata pengar som köper och säljer. Köper och säljer allt – precis allt. Om man nu som jag är otroligt lite intresserad av pengar känner man sig ganska villrådig i ett sådant här samhällsklimat. Klart att även jag tänker på pengar till husbehov. Men jag hatar att ”hålla på” med pengar. Kalkylera och dividera var jag kan få det ena fördelaktigt, var det andra kostar sju öre mindre, vilken el-leverantör jag ska välja, vilken telefonoperatör, vilken internetanslutning. Jag avskyr alla korten som ska ge en förmåner på tåget och på flyget och på teatern och i bokhandeln. Snart får man säkert ett förmånskort på dass också. Dra kortet när du spolar. Låt det inte bli för många gånger men inte heller för få. Vinn en...Att jag måste ”hålla på” med pengar, ta ställning till om något är billigt eller dyrt i samband med att jag ska handla varor och tjänster som tillhör min privata valfrihetszon är naturligtvis självklart. Men om allt, även det jag inte kan vara utan som vatten, el, telefon, grundläggande service ute och inne, medicinska tjänster hela tiden måste övervägas mot fördelaktighetsbedömningar säger jag: Jag har inte min tid till det. Vill inte ha. Jag tror våra mänskliga liv genomgår en farlig social och moralisk proportionsförskjutning när den goda affärens mål och mening blir alltings mål och mening. Affärslivet är en aspekt av vårt sociala liv tillsammans. Och bör vara bara en. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
