Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
MÅNDAG 30 AUGUSTI 1999
  

Text: Gunnar Fredriksson
Tyck till om Gunnar Fredrikssons kolumn
Ack, hur ska det gå för konservatismen
En expert på skattetabeller blir ledare för moderaterna. Ack, hur ska det gå för den ståtliga gamla konservatismen.
  Den företräddes av män av annan resning, med djupare intressen än skattereformer, avdrag, brytpunkter och dylikt.
   Den stora centralgestalten, ännu åberopad av bildade konservativa, var engelsmannen Edmund Burke. Han var kulturkonservativ och skrev i sin berömda pamflett mot franska revolutionen och demokratin:
  ”Tillsammans med dess naturliga beskyddare kommer kulturen att kastas i smutsen av en svinaktig massas klövar.”
  Burke menade att egendomsrätten garanterade de förmögnas positioner:
  ”Det väsentliga med egendom, skapad genom förvärv eller god förvaltning, är att den är ojämlik. Man måste därför se till att de stora massorna, som hetsar till avund och frestar till rovgirighet, inte kan göra någon skada.”
  Med kungar, biskopar, militärer och konservativa kulturpersonligheter i samhällets topp gällde det att slå vakt om traditionerna och kontrollera underklassen.
  Detta är historia men den är inte bortglömd. I Sverige bekämpade högern under hundra år allmän och lika rösträtt tills de tvingades ge upp för det folkliga motståndet, organiserat inom socialdemokrati och liberalism.
  De var särskilt uppskrämda över kvinnlig rösträtt, vilket går igen i en mossig kvinnouppfattning, alltså människouppfattning.
  Högermännen höll på staten så länge de hade makt över statsapparaten och kungen är ju chef för staten. När demokratin genomförts ansåg de att socialdemokraterna övertagit staten och blev statsfientliga.
  
De odlade illusionen att de var opolitiska, nationella, stod över alla klassmotsättningar. ”Politik” var något arbetare och bönder sysslade med.
  Värdekonservativa stod för kultur och bildning, fast de har nog ofta tyckt att det är bättre att tänka rätt än att tänka fritt.
  När jag i min ungdom försökte förstå detta fann jag att de slog vakt om bildningsmonopolet. De har aldrig gått i spetsen för idén att skolan kunde bidra till att minska klasskillnader.
  Men jag gillade respekten för studier och humanistisk lärdom. En gång på 70-talet skrev jag en krönika med rubriken ”Jag är för pluggskolan” på temat att det inte finns någon genväg till kunskap.
  De konservativa bekämpade välfärdssamhället. Tidningen i mitt barndomshem, Sydsvenska Dagbladet, var en sträng högertidning under ledning av en major. När jag blev politiskt medveten kunde jag där nästan dagligen läsa bitter kritik mot varenda reform som gynnade de sämst ställda.
  Hatobjekt, utsatta för ständigt hån, var Erlander och Wigforss, goda lundensiska humanister.
  I Lund fann jag att konservativa studenter för det mesta var ointresserade av politik medan lärorika politiska samtal fördes bland socialdemokratiska studenter.
  
Högern blev liberal och nyliberal och ägnar sedan några år sin kreativa briljans åt krav på skattesänkningar. En naturlig följd är social hjärtlöshet, retorik om hårda tag och inget dalt, i värsta fall förakt för svaga. Välbeställda röstar på moderaterna och varför skulle de inte göra det.
  Mest extrema är moderata ungdomar, som djärvt lanserar en politik som några promille av folket stöder.
  Det har alltid funnits olika slags konservatism. Det förekom även en konservativ antinazism.
  I Tyskland, och därför även i Sverige, ansåg många bildade konservativa att Hitler var en vulgär folktalare som hetsade upp massorna. De trodde rent av att nationalsocialism var en form av socialism och nazisterna ansåg från början att kapitalismen, liksom bolsjevismen, var en judisk konspiration.
  Preussiska junkrar och deras familjer, traditionstyngda kulturpersonligheter och generaler för vilka Hitler var en amatör tyckte illa om nazismen. Men de var inte demokrater. De stod för en icke-demokratisk antinazism, en specialvariant av europeisk konservatism.
  Nu domineras svensk moderat debatt av direktörer. Mitt problem med dem är att jag sällan vet om de yttrar sig i egenskap av framstående företagsledare eller som moderater.
  Om det förra gäller läser jag dem med intresse, om det är fråga om det senare kan jag lika gärna lyssna på Bo Lundgren.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER