|
|
|
|
|
I sin uppmärksammade essäsamling från 1997 ”Kroppens tunna skal” framhåller idéhistorikern, professor Karin Johannisson att vår upplevelse av att vara sjuka och särskilt av att ha ont är kulturbetingad. Smärta är förvisso en fysisk förnimmelse, förmedlad till vår hjärna och vårt medvetande längs nervbanor i vår kropp, men hur vi upplever – och uthärdar – den beror på omständigheterna runt omkring. Om kulturen, tidens gångbara livsåskådningar, värderingar, och förhållningssätt, hyllar sensibiliteten och den starka känsloutlevelsen låter vi oss upptas av smärtan och skriker eventuellt också ut den oförblommerat. Då gör det också väldigt ont i oss. Så var det exempelvis på 1700-talet. Om kulturen däremot hyllar behärskningen, ser människans kontroll över sig själv och elementen som uttryck för det genuint mänskliga, då försöker vi så långt som möjligt ignorera smärtan. Vi framhärdar i att leva våra liv som vanligt eftersom inget utanför vår kontroll ska få störa oss. Därmed har vi också mindre ont.Sådana tänkesätt återfanns i 1800-talets kultur bland dem som inte var troende. De religiösa igen förhöll sig ofta stoiskt till smärta. Den hade en mening eller var i varje fall ingenting att göra åt. I ingen händelse sökte människor med den livshållningen hjälp mot smärtan. Lidandet var en del av livet och fick som sådan bäras. Signifikant för vår egen tid är, enligt den här analysen, att vi uthärdar smärta, psykisk såväl som fysisk, illa därför att vi anser att den inte ska finnas. Den mångkunniga och mångförfarna människan revolterar mot smärta, sjukdom och död. När hon ändå drabbas av dem alla är toleransnivån låg.Låt oss bara påminna oss m/s Estonias förlisning. För femtio eller hundra år sedan gick tanken att bärga ett jättestort, sjunket passagerarfartyg inte att tänka därför att de tekniska faciliteterna inte fanns. Ifall olyckan hade inträffat då hade alla anhöriga till de omkomna ombord tvingats utveckla psykologiska strategier för att uthärda och leva vidare med smärtan över att deras döda blev kvar där de blev. I dag när upproret mot den smärtan är möjlig, därför att en bärgning teoretiskt är möjlig, blir själva smärtförnimmelsen hos de upproriska stark. Ja, enligt mångas vittnesbörd outhärdlig.Som en uppföljning till iakttagelsen av smärtan som kulturbunden leker Karin Johannisson med tanken på att varje tid har en ”egen” sjukdom eller sjukdomar som står som emblem, sammanfattande symboler för sin tid. Medeltiden med sina halvciviliserade levnadsvanor hade spetälska och pest – brutala, fysiskt förkrossande sjukdomar. Under renässansen med dess expansiva, glupande, mångkunniga tidsanda tenderade människosinnet att slå över i galenskap och melankoli. Under det njutningslystna 1700-talet hejdades de lystnastes framfart av syfilis och gikt medan unga och begåvade människor under romantiken utandades sin sista suck med tuberkulosens fina blekhet i hyn och kinderna rosiga av feber.Analogt med detta är vår tids sjukdomar givetvis cancer och förkalkade kranskärl i hjärtat. Vällevnadssjukdomar som brett ut sig starkt under efterkrigstiden och som klart är förbundna med livsstilen i Europa och USA utan att någon exakt kan säga vad de beror på i det enskilda fallet. Vi är rädda för de här sjukdomarna litet till mans. De är bärare av en ångest typisk för vår tid därför att de är oförutsägbara – du kan med personliga mått och steg minska riskerna men du kan aldrig vara säker – och de är livsfarliga. Vad vårt prognosbesatta tidevarv ängslas för mer än något annat är det svårprognostiserade.Mot den här bakgrunden tror jag att det jubel som möter Ludmila Engquist var hon än visar sig, jubel fyllt av rörelse och tårar, inte bara är en hyllning till tapper och stark kvinna. Det är också ett känsloladdat ångestskri upp mot avlägsna gudar i en okänd rymd: Låt henne vinna över vår tids sjukdom, vår tids ondskefulla hot. För hennes egen skull men också för vår. I allra högsta grad för vår... 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
