|
|
|
|
|
Den här veckan börjar den stora Strindbergsfestivalen. Det är 150 år sedan Strindberg föddes. Mycket av det han skrev är mer än hundra år gammalt, men det är skrivet med en sådan glöd och ilska att de svetslågor han ville sätta i baken på etablissemanget, bränner fortfarande. En av hans sista böcker, ”Svarta Fanor”, var den kanske mest kontroversiella. Han klädde av lätt identifierbara samtida kulturpersonligheter, politiker och andra makthavare. Greppet var så fräckt och snytingarna så raka, att de träffade aldrig kom ur chocken. I dag tror vi oss leva i en friare tid än Strindbergs. I dag kan man skända tron, altaret och penningpåsen, utan att riskera åtal. Inbillar vi oss. I dag kan man tala om vad som helst, heter det. Vi lever i ett öppet, demokratiskt samhälle med många åsikter och med det fria ordet.I dag får man visserligen skriva vad man vill om sex. Alla får knulla alla i text och bild. Man får skända religionen hur mycket man vill, eftersom den rådande obildningen gör att allt färre uppfattar att en skändning blivit begången. Vår tid har andra spärrar, mer sublima, men lika effektiva. Svarta Fanor i dag skulle klä av dagens lätt identifierbara politiker, höga ämbetsmän, fackföreningsledare, affärsmän, kulturpersonligheter och folk ur massmedia. Vi skulle få se att hyckleriet, fegheten och kryperiet i maktens och medias korridorer är lika starka i dag som på Strindbergs tid. De som har makten och de som anger tonen är lika mycket omgivna av ryggdunkande ja-sägare och smilfinkar, då som nu. Vi skulle få den offentliga lögnen avslöjad, lögnen bakom vilken alla kryper som inte vill bli överkörda eller utfrusna. Vi skulle få se hur den ”rätta” åsikten basuneras ut och varför åsikten som man ska omfatta just nu om till exempel homosexuella, feminister, invandrare, sprit- och miljöpolitik, skatter och avdrag och hur de som inte genast anammar den korrekta åsikten blir utfrysta, förlorar stipendier, hejdas i karriären. Är han skribent får han ingenting tryckt. Den nya korrekta åsikten drar som en vind över rågfältet och alla böjer sig genast varifrån det än blåser. Den som vägrar brytas av. Samtidigt skulle vi få läsa i vår tids ”Svarta fanor” vad makthavarna och de professionella tyckarna, de som bjuds till sofforna i TV, de som syns i spalterna, vad de säger till varandra mellan skål och vägg, då ingen fiende hör på, då inte mikrofonerna är påkopplade. Framför allt skulle man få se att det är ett stort gapande svalg mellan vad folk i allmänhet tycker och tänker och vad deras företrädare säger i media och att de som säger sig föra folkets talan lika ofta bara talar för sig själva. Reaktionen skulle bli lika häftig som på Strindbergs tid. Då som nu, fanns det klara spelregler för hur man skulle uppträda, vad man fick säga och hur långt man fick gå. Vid minsta övertramp, slag under bältet, rapning i kyrkan, blåstes det i piporna. Utvisning!Det är exakt likadant i dag. Man diskuterar aldrig innehållet i det som har sagts. Den upprörda diskussionen handlar alltid bara om formen, ordvalet, stilen kanske till och med tidpunkten och platsen för ”brottet”. Så var det på Strindbergs tid och så är det i dag. Ty, det är synd om människorna! 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
