Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
FREDAG 13 AUGUSTI 1999
  

Text: Liza Marklund
Tyck till om Liza Marklunds kolumn
Hej läsare, vanligtvis är det roligt och intressant att ta del av era reaktioner efter mina kolumner.
  Den här gången utgör tyvärr många av svaren riktiga lågvattenmärken. I stället för att kommentera det jag faktiskt skriver, dvs fakta från en forskningsutredning, så hemfaller ni åt barnsliga och och plumpa personangrepp. Jag tycker det är synd. Jag vill väldigt gärna ta del av era åsikter i den här frågan, men den lumpna nivån gör tyvärr en givande diskusion i frågan svår att driva.
  Svara mig gärna, kritisera mina åsikter och kom med motargument! Det är oerhört stimulerande att ta del av andras åsikter. Ni behöver inte alls hålla med mig. Det är det som är poängen med en demokrati.
  Att kräkas över mig leder ingen vart, jag är immun mot spyor sedan länge.
En liten drapa om (pojk)skolan och livet
Nästa vecka börjar min äldsta dotter gymnasiet. Hon gör det med stor entusiasm och studiemotivation. Ungen hade sexton MVG när hon gick ut nian, full pott alltså. 320 poäng, 5,0 i medelbetyg med mitt vokabulär.
  Lika exemplarisk som dottern varit som elev, lika jobbig har jag varit som förälder. Jag har JO-anmält, polisanmält, tagit dottern ur skolan vid ett tillfälle, uppviglat de andra mammorna till diverse protester – kort sagt argumenterat, ifrågasatt och kritiserat. Min ambition att bli populär har varit begränsad.


  I mångt och mycket känner jag igen mig själv i min dotter. Jag hade också ruskigt lätt för mig i skolan, ändå slutade jag efter nian. Jag har ibland, med viss oartikulerad sorg, funderat över varför.
  
Inte förrän i fjol föll alltsammans på plats. Jag arbetade med en rad jämställdhetsrapporter som sammanställts av Svenska Kommunförbundet, en av dem behandlade skolan. Läsningen gav mig ståpäls. Forskningsresultaten i skriften ”Visst görs vi olika” (Kommentus förlag) kändes som en spegel av min egen skoltid, en beskrivning av en orättvis och surrealistisk mardröm som jag trodde mig vara ensam om. Det var, och är, jag tyvärr inte.
  Hela skolsystemet är uppbyggt med pojken som norm. Den bygger på den gamla realskolan, som var en renodlad pojkskola ända in i vårt sekel.
Den enhetliga grundskolan, som infördes först 1962, förklarades vara könsneutral. Flickor och pojkar skulle behandlas lika, men på pojkars villkor. Den blev alltså inte könsneutral, utan könsblind.
  Detta går igen överallt och börjar redan på dagis. Undersökningar på daghem visar att pojkar får ta större plats än flickor. Ju äldre vi blir, desto värre blir det. Mätningar av skolgårdar visar att de är helt utformade efter pojkars behov. Stora ytor behärskas bara av pojkar, medan det inte finns en enda plats där flickorna får vara i fred.
  
I klassrummet får flickor tala en tredjedel av tiden, pojkar två tredjedelar. Om en flicka talar mer än sin tredjedel uppfattas hon som störande och dominant. Lärare på högstadiet anser för övrigt att flickor från arbetarhem utmärker sig mer negativt och störande i klassrummet.
  Pojkarna får mer uppmärksamhet än flickor, både som grupp och som individer. Lärare på högstadiet beskriver pojkar just som individer, men kan ofta inte ens skilja på flickorna.
  
Det ställs högre krav på flickor än på pojkar ända från dagis och genom hela skolan. Flickor straffas snabbare och hårdare om de bryter mot reglerna. Intervjuer visar att fritidsledare anser att flickor är elakare än pojkar. Generellt anser lärare att flickor är ganska tråkiga, tysta och ointressanta. De förlöjligas oftare offentligt och blir avbrutna av både pojkar och lärare utan att protestera. Samtidigt visade en annan studie att lärarna tyckte att flickorna var snarstuckna och dåliga på att ta kritik.
  Flickor hånas och förlöjligas av pojkar utan att det finns någon motsvarighet åt andra hållet. Ofta är trakasserierna sexuella. Lärarna tycker att flickorna ska tåla detta.
  
Generellt anses flickor vara sämre än pojkar i matematik, trots att betygen visar på motsatsen. Ofta hjälper flickor varandra i stället för att fråga läraren.
  Allt detta resulterar i att flickor underskattar sin egen förmåga i skolan, medan pojkarna överskattar den.
Snacka om att jag känner igen mig. Den högljudda, flickan från arbetarhemmet som aldrig riktigt blev accepterad, utan att begripa varför. Läraren som skrek ”Halta Lotta” efter mig när jag gick på kryckor, och som hånade mig när jag blev arg. Killarna som skrek ”horor” efter oss på skolgården.
  Lärarens ilska när vi stöttade och hjälpte varandra på lektionerna.
  Men det är naturligtvis inte bara tjejerna som far illa i skolan. Det finns många pojkar som inte passar in i kill-mallen, och deras utanförskap kan förstås kännas precis lika stort.
  Egentligen skulle de allra flesta tjäna på att den stereotypa människosynen i skolan – och i samhället – försvann. Problemet är att killarna som en gång var klassens härskare växer upp och blir maktens män. Många av dem är inte beredda att ge upp sin könskvoterade särställning.
Så, alla ni skolungar som kränger på er selen nästa vecka – kräv att få ta plats och vara den ni är.



Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER