Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
TISDAG 10 AUGUSTI 1999
  

Teater kan rekommenderas – bakom fängelsemurarna

Text: Yrsa Stenius
Tyck till om Yrsa Stenius kolumn
Lars Norén och Isa Stenberg lämnar sina poster vid Riksteatern.
   Det var naturligtvis oundvikligt efter bankrånet i Kisa och skotten i Malexander.
   Det finns en ansvarsaspekt på det inträffade av ungefär samma natur som när någonting går snett på en tidning: Oberoende av vem som personligen är skyldig till något missöde är det ansvarige utgivaren som döms.
   I fallet med pjäsen ”7:3” och dess tragiska efterspel är det inte lätt att klara ut vad som faktiskt orsakat vad. De brott som ”skådespelarna” av allt att döma har gjort sig skyldiga till (de har inte erkänt och är inte dömda) begicks under ordinarie permissioner. Hur deras frigång i anledning av teatern bidrog till de senare händelserna vet man inte.
Några psykiatriker som uttalat sig anser de fullt möjligt att teatern kan ha påverkat framför allt Tony Olsson till att begå de ogärningar som följde tätt på den sista föreställningen.
   Dels kan han ha börjat känna sig oerhört märkvärdig av att väljas ut för en pjäs som kom att bli en av decenniets mest omdiskuterade. Dels kan han ha fått en veritabel omnipotenskick av att stå på scenen och uttala sina nazistiska tankar, kväll efter kväll inför en mer eller mindre andlös publik.
  
Andra experter är inte så säkra på om detta hade någon betydelse. Kanske hade det kriminella sällskapet gjort vad de gjorde Lars Norén och Isa Stenberg förutan. Det hade varit fullt möjligt inom ramen för fullkomligt rutinmässig kriminalvård.
   Slutligen kan det ju vara klädsamt att påminna sig att Lars Noréns och Isa Stenbergs projekt applåderades av många namnkunniga svenska intellektuella som inte heller såg hur förväxlingen mellan tiljorna och världen kunde sluta.
   Så detta med ansvar och skuld är till sitt innehåll inte helt självklart även om de formella konsekvenserna har blivit vad de måste bli.
   Efter ”7:3” och de grova brotten i Östergötland utspann sig en underlig diskussion om huruvida fångar i fortsättningen skulle tillåtas spela teater eller inte.
  
Teater är säkert en kreativ och terapeutisk sysselsättning för intresserade interner, precis som för många andra människor. Skådespeleri och annat teaterarbete kan rekommenderas å det varmaste åt folk som är frihetsberövade av det ena eller det andra skälet förutsatt att det kan ske betryggande former.
   I fallet ”7:3” var kärnproblemet inte att ganska grova brottslingar fick tillstånd att åka runt utanför murarna med en pjäs – låt vara att somliga fann även det stötande. De riktigt kinkiga frågeställningarna som Noréns pjäs väckte rörde dramats natur:
   Dikt och verklighet gick in i varandra på ett mer intrikat sätt än vi hittills varit vana vid. Tiljorna som föreställer världen upphörde helt att finnas till och ersattes av ett slags regisserad psyko-social exhibitionism.
   Drama-dokumentärer har vi sett många både på scen och film. Superrealistiskt drama i vardagsrumsinramning har tillhört Lars Noréns specialiteter. Dikten är där så nära verkligheten att de känns identiska. Dikten till och med griper in i verkligheten, iscensätts ibland i verkliga livet av människor som påverkats djupt av vad de sett eller spelat.
Likväl finns även i dessa oerhört täta dramer ett uns av distans kvar mellan publiken och den produktion som förevisas. Där finns en av författaren och regissören gestaltad text och där finns skådespelare som föreställer. Där finns några element som skiljer konst från liv, otydligt som en linje dragen i vatten men ändå.
I Noréns i för sig tankeväckande projekt saknas detta avstånd, denna antydan till fiktiv figur. Fångarna exponerade något personligt, mörkt och starkt. Publiken fick titta på något som är i något slags egen rätt.
   Det är mot den bakgrunden skotten i Malexander blev så ohyggliga.
   Det var inte en enda sekund teater de brutalitetsmanifestationer publiken hade betraktat i Hallunda. Det framgick med tragisk tydlighet. Och det hade publiken varit införstådd med.
   Och ändå inte...


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER