|
|
|
|
|
– Det är livet som har sprungit i kapp mig
Staffan Heimerson skriver från sjuksängen i Frankrike På tio tusen meters höjd satt jag natten mellan måndag och tisdag i en flygplansfåtölj och skrev stolpar till ett PM som jag skulle ställa till en tidningsförläggare i Stockholm. Jag skrev rubriken: ”Gammal och glad.” Jag hade gott om tid att sortera i statistik, bläddra i tidningsklipp och formulera mig, ty resan från mitt hem i Sydney, Australien, till La Rochelle i Frankrike, dit jag var inbjuden att delta i Fångarna på Fortet, är den längsta i världen, 31 timmar lång. Jag gjorde upplägget för en tidning som jag vill starta när jag blir pensionär om ett år: Gammal och glad. Idén är glasklar – fler människor lever längre och är friskare och piggare än någonsin förr i historien. Många av dom har också bättre privatekonomi än tidigare i sina liv, dom är den nya kommande gruppen lyxkonsumenter som annonsörerna snart riktar in sig på. Dom köper nya, tuffa bilar, dom äter gåslever. Dom klär sig snitsigt. Dom sköter sina aktier och obligationer. Vilken målgrupp för en läcker månadstidning! J ag tittar nu några dagar senare på mitt PM. Tonen är positiv. Livsglad. Inga bekymmerslitanior. OBS! Ingenting om sjukdomar! Hmm. Tre dagar senare är jag inte så säker, när jag betraktar mina tår som sticker fram ur ett vitt lakan på centralsjukhusets hjärtkirurgiska intensivvårdsavdelning i La Rochelle. Jag fyller 64 om någon månad. Plötsligt är sjukdomar mitt stora intresse. Jag är gammal men mindre glad. Moderliga, gladlynta franska sjuksköterskor sticker injektionsnålar i mig tre-fyra gånger om dagen.Det är syrglasslang till näsan. Jag ligger med dropp. Blodtrycket kollas varannan timme. Kardiogram berättar om hjärtat morgon och kväll. Och pissflaska på en stol vid sängen. Heimerson däckad. Finito. M en lättad. Det är inte döden som sprungit ikapp mig. Men livet. Insikten att kanske ta det med allvar. Jag är sådan som jag märkt att de flesta grabbar är: 1. Jag är hypokondrisk, jag inbillar mig att jag lider av sjukdomar både på kroppens utsida och insida. 2. Jag har samtidigt läkarskräck. Jag är som Woody Allen, som ju sagt: ”Jag är inte rädd för döden – jag vill bara inte vara närvarande när den inträffar”. Jag tycker inte om att sitta mitt emot en sannolikt både kunnig och välvillig läkare som förelägger mig en ny livsstil. Jag blundar. Jag täpper till öronen.När jag var 51 år gammal fick jag sålunda varje dag klockan 14 en brinnande huvudvärk. Jag inbillade mig att jag hade en hjärntumör – och först när jag motvilligt gått till en ögonläkare fann jag att jag bara råkat ut för det som alla människor råkar ut för: Att finna att det var dags att skaffa läsglasögon. Det gick på liknande vis tio år mellan det att jag fått veta att jag led av för högt blodtryck och att jag började ta medicin mot det. Vänta i det längsta, så att jag slipper höra dåliga nyheter. Det fixar sig nog av sig självt... Jag har betraktat mig som odödlig. Jag tror att jag delar denna vanställda självuppfattning med majoriteten av landets övriga manliga befolkning. Jag slog alltså ifrån mig mig när jag i söndags, för två veckor sedan, tog en promenad på stranden i Australien och kände ett tryck över bröstet. På natten kom trycket tillbaka och kompletterades av en smärta i axlarna. Det var som om tio tusen kackerlackor kom krypande över ryggen. ”Kan det vara hjärtat?” sa min oäkta hustru. ”Nej, inte hjärtat”, svarade jag fackmannamässigt. ”Då skulle det ju ha värkt i vänsterarmen. Det är bara nåt jävla virus.” De följande dagarna kom trycket tillbaka flera gånger. Det dämpades när jag tog två aspirin. ”Ska du inte kolla hjärtat ändå?” sa den oäkta. ”Nej, nej”, sa jag. ” Är det nåt fel på mig så är det på lungorna. En lätt lunginflammation kanske. Håller det i sig för jag ta penicillin”. Jag satte mig på planet för den långa resan. Tryck över bröstet när jag under mellanlandning vandrade runt på Singapores flygplats. Jag skrev mitt memo och var övertygad om att i en tidning för en livsglad publik ska det inte vara nåt om sjukdomar och elände.
N
ytt tryck över bröstet när jag med packning jagade en taxi väl framme i La Rochelle. Dom diskuterar inte sin kropp i annat än i begreppen ståpick och hur många kilo skrot dom orkar lyfta på gymet. Grabbar ryser inför tanken att tala om prostata med varandra och skulle aldrig ta upp bekymmer med reumatism. Och diskuterar dom sina alkoholproblem slutar det med att dom tar sig en jäkel till.Allra mest ryggar dom för helvetet att dom först fyller 50, sedan 60 och sedan i accelererande tempo går mot en giljotin som är pensioneringsdagen. Dom måste fråga sig sig: Kan jag hitta nåt nytt kul att göra? Ett jobb? Ska jag spela golf på heltid? Processen är gräslig. Den skapar stress. Det kan vara den stressen som ger sig på artärer och hjärta. Men det är inget vi grabbar talar med varandra om. Vi är – jag vet – rädda för att reduceras till bara en halv Indiana Jones. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
