Tyck till om Kerstin Weigls kolumn

Nu tar jag dig, tänkte jag i taxin till flygplatsen i Hanoi och det bultade och for i mitt bröst där Hon låg i bärsele, nöjd och tung av tillit. Det var den 2 juni, jag hade vid det laget vistats sex veckor på ett hyfsat skithotell och var vild av hemlängtan. Först där i taxin föll alltsammans ner över mig, det blev verkligt för mig, det som skulle ske. Att hon är en annans barn också. Att jag skulle ta henne.
  Utanför bilfönstret brölade eftermiddagstrafiken fram under det vanliga disciplinerade kaoset. Jag tittade ut och fastnade i en kvinnas blick. Hon satt baktill på en cykel, med en pyramid av flätade korgar i knät. Hennes blick gick inte att tyda. Men som hon tittade in i taxin på oss, den stornästa kvinnan i tårar och hennes bebis.
  Min vackra tjocka flickbebis, snart fyra månader gammal. Nu tar jag dig, tänkte jag, och la pannan mot det fjuniga bakhuvudet. Vi reser, bort från den dova hettan, ohjälpligt långt från de kuttrande vietnamesiska röster hon kunde ha vuxit upp bland om allt inte blivit som det är.
  Vilket är min lycka.

Min adoption
Min adoption sammanfaller med den nyväckta debatten om homosexuellas rätt att adoptera. En regeringsutredning tillsatt 4 februari redovisar sitt resultat nästa år. Jag finner det lätt att ta ställning till: det enda rimliga är ett ja till homosexuella adoptioner.   Den svåra diskussionen är en annan, nämligen: av vilka barn?
  Det framhålls slarvigt att världen är full av barn som behöver föräldrar. Men det är inte sant. Det är en vanföreställning att oräkneliga helt övergivna småungar skulle ruttna på barnhem.

Västvärldens aptit på friska bebisar är enorm.
Varje år lämnar tusentals barn Vietnam. Adoptionerna är inte välgörenhet, och inte business utan ett lysande både och. Det hotell jag hänvisades till, och som drivs av jordbruksministeriet, krävde orimliga 40 dollar natten och kunde vid min avresa belåtna räkna in över 1 500 dollar i kontanter.
  Servitören som erbjöd sig att skynda på passhanter ingen mot en ”avgift” på tvåhundra dollar har nog också en regelbunden biinkomst. Å andra sidan: hotellchefen kysste tårögd mitt barn över hela ansiktet när vi reste och servitören har nog snart tjänat ihop till sina barns utbildning.

Barn får föräldrar, många tjänar en krona, alla är glada.
Just nu rullar allting smidigt, förstod jag av kvinnan som jobbar för svenska AC i Hanoi. Men hon slåss med amerikanerna som kör hårt på barnhem och förlossningskliniker. ”Hard competition”, suckade hon. Lyckligtvis är fransmännen på väg ut, efter några skandaler med bebisar som visat sig vara stulna eller köpta.”Out of business!” sa hon nöjt.
  Så ser det ut i världen. Barnhemsföreståndare i Colombia, Vietnam, Brasilien och övriga så kallade givarländer sitter med högar av ansökningar från infertila i USA, Frankrike, Danmark, Sverige som önskar små rosiga spädbarn. De måste välja: var ska detta barn få en ny chans? Hos herr och fru i Paris, Jönköping eller Chicago? Eller herr och herr i Södertälje?
  Varje gång kommer de att välja hetero-paret, och jag har viss förståelse för det. Homosexuella är inte sämre föräldrar. Men de är heller inte automatiskt bättre. Följaktligen är hetero-paret en enklare placering, med tanke på hur utsatt homo-familjen kan vara.
  När det gäller stora, svarta eller handikappade barn är saken i ett annat läge. Där är efterfrågan låg, för att inte säga obefintlig.

Homosexuellas barnbehov
Jag beklagar, men hur ska vi i Sverige kunna tillgodose homosexuellas barnbehov? Svar: det kan vi inte. Privata adoptioner är sedan några år omöjliga och adoptionsorganisationerna är inte pigga på att få homosexuella kunder.
  Ska förmedlingarna genom den statliga tillsynsmyndigheten NIA (Nämnden för internationella adoptioner) tvingas ta sig an homosexuella? Och hur ska dessa föräldrar presenteras i tredje världen?
  Jag känner till flera homosexuella som lyckats adoptera som ensamstående, genom att inför socialnämnden förneka sin sexualitet. Är det en framkomlig väg?
  Jag tycker inte det. Det finns inget som heter ”rätt” att adoptera. Jag har tack vare min heterosexuella läggning och goda ekonomi kunnat köpa mig en option på barn. Själva valet rätten att välja är alltid en annans. En vietnamesisk kvinna, chef på en förlossningsklinik, med ansvaret för min dotter, valde. Mitt barn kunde fått en annan mamma, en klokare och vackrare, men det blev jag.
Och jag tog henne.