|
|
|
|
|
Den som säger något tydligt korkat löper vanligtvis risken att bli snabbt emotsagd. Inget konstigt, det är fullt i sin ordning och den grundläggande mekanism som driver vårt offentliga samtal framåt. Men ofta får dumheten löpa som om ingen såg den och innehållslöst pladder får passera utan att någon invänder. Det är ett mycket intressant fenomen. Som när superminister Mona Sahlin, apropå en utställning av fotocollage som framställde Jesus som homofil, kläckte ur sig att hon ”lärt sig mer om religion” av dessa bildcollage ”än under hela sin skoltid”. Inte minsta fnitter hördes. Skälet är opportunism. Mona Sahlin stod rätt i frågan om Jesus som homofil, den som kritiserade henne skulle omedelbart stämplas som ”homofob”. När självaste ärkebiskopen någon tid senare från reporter i den andra tidningen fick den utomordentligt raka frågan ”finns Gud?” Så svarade han inte ja. Han svarade ”det beror på vad du menar med att finnas till”. Förmodligen fick han löpa därför att kritik mot ärkebiskopen, som ju liksom Mona Sahlin deltagit i lanseringen av collage-utställningen Jesus som homofil, blivit lika, ursäkta ordvalet, sakrosankt som just Mona Sahlin. Rädslan att göra bort sig, att kritisera fel yttrande i fel ögonblick och därmed hamna ”fel” i den kulturella rangordningen spelar alltså en betydande roll i vårt offentliga samtal. Fegheten är dumhetens förutsättning.Två skämtare som förtjänstfullt illustrerat denna sak är ”samhällsanalytikerna”, tevesoffsittarna med mera Stigbjörn Ljunggren och Alexander Bard. De har nyligen roat sig med att skriva absolut innehållslösa debatt- och kultursidesartiklar i både Aftonbladet och den malligaste morgontidningen. Skämtet har gått hem såtillvida att ingen vågat skratta åt det. Tvärtom har det till och med kommit små inlägg för och emot, vilket måste ha roat upptågsmakarna en hel del. Deras poäng är nämligen att inför det obegripliga föredrar kultureliten att ligga platt, då ingen vågar framstå som icke-intellektuell. Liknande skämt har med framgång prövats ute i Europa, där skämtare fått in långa essäer om absolut ingenting, med citat av icke existerande storheter och så vidare, i de mest högbrynta tidskrifter. Ingen förstod vad de skrev, så klart. Men, vilket är poängen, ingen vågade säga det. Rädsla för att göra bort sig, rädsla för att hamna på fel sida, att reta överheten att reta dem som delar ut stipendier och smörjobb åt enbart de politiskt korrekta är alltså dumhetens viktigaste passersedel in i trycket.Något annorlunda förhåller det sig när ”den gamle förlagsräven”, som han presenteras, Per Gedin, erbjuds tillfälle att i den malligaste morgontidningen förklara varför stora förlag är bättre än små förlag. Han kommer med den befängda jämförelsen AIK och beskriver gravallvarligt hur AIK under 50-talet blev sämre för att de hade för många stjärnor i laget. Som om bokutgivning vore idrott eller lagspel. Om det än så länge lilla förlag han angrep, nämligen mitt nya förlag, kunde överta ytterligare, fem, sex storsäljande författare så skulle det inte gå dåligt för oss. Men det innebure stora förluster för förläggare som Per Gedin. Detta är i och för sig självklart, det förstår vem som helst. Men. Per Gedin kommer med en än mer halsbrytande analys av läget: ”Om det skulle lyckas vore ju vi förläggare helt meningslösa. Då kunde vi lika gärna bli författare allihop”. Det vill säga, chefen är viktigare än den anställde. En författare är bara, liksom alla ni andra produktionsfaktorer, en kostnad på två ben. Chefen är viktigare än ni andra, liksom Per Gedin lätt skulle sänka sig ner till att randa ihop mina och Liza Marklunds, Henning Mankells och Kerstin Ekmans böcker. Per Gedins enastående dumheter är dock principiellt intressanta. De uttrycker en modern människosyn. Per Gedin låter, till innehållet, som de kufiska räknenissar man ser i tv. Senast en ny chef på Ericsson, som inte kan tala svenska utan låter som Anita Ekberg när hon kom hem från 14 dar i Hollywood. Räknenissarnas kampanj mot Sverige, deras frustration av att inte ha all makt, av att allmänna rösträtten hindrar dem, får dem att hämnas. De slår sönder Volvo och kränger resterna till USA. De slår sönder Astra och kränger resterna till England, allt i barnslig strävan att hämnas (och tjäna mer pengar själva, ty förräderi är sen urminnes tider en lönsam hantering). Då måste de säga många dumheter. Många ekonomireportrar måste beundra dem och slicka dem rena och bära deras dumheter på silverfat till menigheten. Det är alltså politik som dumhetens drivkraft, mycket medveten politik dessutom. Så när till och med en bokförläggare som ”den gamle förlagsräven” har smittats att tro att han kan skriva böcker för att han är moderat och chef så har det gått långt. Farligast av all dumhet är således den politiskt organiserade. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
