Tyck till om Carl Hamiltons kolumn

Under sommarens politiska uppvisning på Gotland sas att denna förlorat något i lyskraft. I själva verket är Almedalen en tämligen exakt avbild av politikens nya villkor: inga politiker, bara lobbyister. Till slut kom i alla fall oppositionsledarna, Schyman och Svensson. Men det mest levande på ön var faktiskt ett andeväsen, gamle kapten Slidkniv.

 Tjugofem år sedan moderatledaren Bohman härjade i svensk politik, håller vänsterledaren på att göra om hans bravad, denna gången på politikens andra planhalva.
 Gösta Bohman förvandlade på sin tid moderaterna från det minsta till det största borgerliga partiet. Taktiken var lika enkel som genial: Bohman talade sig alltid varm för borgerligt samarbete och han saboterade samarbetet varje gång han fick chansen.
 Två regeringar av två möjliga spräcktes. Den kloke, men långsamme centerledaren Fälldin fattade inte vad som hade hänt förrän allt var över. De arroganta folkpartisterna ansåg som vanligt att det var fel på verkligheten.

Genom ständiga, inte alltid subtila, markeringar att han egentligen ogillade den politik som fördes av de borgerliga regeringar han själv satt i, lyckades Bohman inför väljarna framstå som den ende konsekvent icke-socialistiske politikern. Det smalt ekonomistiska program Bohman förde fram - som senare kom att prägla åttiotalet - var i och för sig allt annat än konservativt. Men det tjänade sitt syfte, att krympa de borgerliga samarbetsbröderna till hanterlig storlek.
 Den gamle moderatledaren tycktes vilja säga: skjut varje borgerlig regering i sank, så att den borgerliga drömmen kan leva.

 Bohman hade upptäckt den svenska politikens inneboende paradox. Politiken formas i mitten, men den formuleras från kanterna.

Regeringspartiet har motsvarande svårighet. (s) läcker okontrollerat vänsterut och ledande socialdemokraters desperation över vad Schyman utsätter dem för, är uppenbar. Men det hjälper dem föga. Processen har, som Fälldin upptäckte, inget naturligt slut.

 Ställer Persson ut Schyman i kylan, möts han av ett bombardemang av vänsterkritik över hela fältet. Får hon vara kvar i regeringsunderlaget, legitimeras hon som en seriöst påverkande kraft. Hur Persson än bär sig åt, blir det fel.

En av de mest välkomna trenderna, sett från Schymans horisont, måste vara den socialdemokratiska vurmen för Tony Blairs Nya labour. En politisk rörelse som just syftar till att inte bara forma, utan att formulera politiken från mitten.
 I Storbritanniens system med majoritetsval är labours nyorientering en tvingande nödvändighet. Den egna ytterflanken alltid given - ilskna vänsteraktivister kan bara gå till labour, sura högermän bara vända sig till tories. Avgörandet fälls på några få blodiga metrar i mitten av det politiska slagfältet.
 Blair visste att det var dit han var tvungen att ta sitt parti. Och han gjorde det.

Men politik i Sverige är annorlunda och kräver mer. En socialdemokrati utan stark högerflank, är regeringsoduglig. En socialdemokrati utan en levande vänster, är ointressant.
 Vilket vi ser idag: Schyman gör en Bohman på Persson.