Därför orkar vi inte rösta
38,3 procent – valdeltagandet har inte varit så lågt sedan 1890
EU skulle behöva en bra pr-byrå.
  Sedan de första valen till EU-parlamentet för tjugo år sedan har intresset för att gå och rösta sjunkit kontinuerligt.
  I Sverige var valdeltagandet i går det lägsta sedan 1890.
  Sällan har väljarna utsatts för en så massiv kampanj för att gå och rösta som i detta val. Gå och rösta. Det viktigaste är inte att du röstar på oss utan att du röstar över huvud taget. Så har maningen lytt.
  Men väljarna brydde sig inte. Inte ens fyra av tio fann det mödan värt att utnyttja sin rösträtt och ta sitt demokratiska ansvar. Jämfört med förra valet till EU-parlamentet sjönk valdeltagandet från 41,6 till 38,3 procent.

Seklets sämsta siffra
  Det är inte bara den sämsta siffran under detta sekel. Det är den sämsta siffran sedan 1890, 32 år innan den allmänna rösträttens införande. Då var valdeltagandet 38,5 procent.
  Om detta bara gällde de svenska politikerna kunde man kanske känna sig mindre oroad. Men trenden är densamma över hela EU. Endast i länder med röstplikt som Grekland, eller där valet till EU-parlamentet får draghjälp av ett vanligt val som i Spanien, hankar sig valdeltagandet upp i höjder som kan betraktas som acceptabla.
  I det första valet till EU-parlamentet 1979 röstade 63 procent. Nu ser det ut som bara lite mer än varannan gick vill valurnorna.
Det finns ingen entydig förklaring till att så få finner det meningsfullt att rösta. Här är några av orsakerna:
EU har inte förankrats i den svenska verkligheten. Fyra år och sju månader efter folkomröstningen låtsas vi fortfarande som om vi inte riktigt är med.
Ja- och nej-falangerna lever vidare. Debatten om EU startade i Sverige med ja och nej. Den har fortsatt i uppkörda hjulspår. Trots att frågan om att vara med eller inte i högsta grad är inaktuell. Vi är med. Vi kommer att fortsätta att vara med. Det som ska diskuteras är hur samarbetet ska utformas. Inte om vi ska vara med.
Socialdemokraternas valaffischer byggde på att man knappt kunde se vad de föreställde. Det är tyvärr signifikativt. De är splittrade i synen på EU. Av rädsla att förlora sympatisörer och medlemmar törs inte partiledningen tala ur skägget.
  Men så länge Sveriges största parti inte sätter ner foten ordentligt förblir osäkerheten stor. Så viktiga är socialdemokraterna som opinionsbildare.
När politik inte handlar om plånboksfrågor eller vem som ska bli statsminister lyckas partierna inte engagera. Drivkraften i EU-samarbetet är mål och visioner. Svenska politiker är inte vana att prata om sådant på torgmöten.

Fel tid att hålla val
Försommaren är ingen bra tid att ha val i Sverige. Den enda gång det skett tidigare, ATP-valet 1958, var valdeltagandet lägre än både det föregående och efterföljande riksdagsvalet.
Bryssel ligger trots allt längre bort än kommunalhuset. Det är inte lika påtagligt och kan därmed kännas mindre angeläget.
  Det svenska valet blev en framgång för de gamla ja-partierna. Målar man med riktigt breda penseldrag kan man säga att väljarna flyttade från miljöpartiet (nej) till folkpartiet (ja).
Den (o)heliga allians mellan socialdemokraterna och moderaterna, som såg till att att det blev en svag majoritet för ja-sidan i folkomröstningen, backade båda i gårdagens val. Förlusten är mest svidande för moderaterna som kallar sig Europapartiet framför andra. Men inte heller socialdemokraterna har särskilt mycket att yvas över. De gjorde sitt sämsta val sedan kommunalvalet 1910.

Paulsen dubblade fp
  Till sist måste konstateras att Sverige nu upplevt sitt första riktiga personval. Förra socialdemokraten, före detta bondmoran, författaren och tanten Marit Paulsen nära tredubblade folkpartiets valresultat.
  När personrösterna räknats på onsdag skulle det förvåna om inte de som står bakom henne på listan, Cecilia Malmström och Olle Schmidt, kan tacka Paulsen för att de kan tillbringa de närmaste fem åren i Bryssel.