|
|
|
|
|
– Jag älskade dödandet Hur kunde du vara med om att tvinga ned 22-åriga Behram Mevlida på knä, stoppa en pistolpipa i munnen på henne, slå henne i ansiktet, hota att skära ut hennes foster, frågar jag. – Jag trodde inte att det fanns sådana sidor hos mig, svarade Jackie Arklöv med bortvänt ansikte. Han var bara 19 år när han 1992 reste till kriget i Bosnien, sökte pengar, kamratskap, äventyr och strid och tänkte sig komma tillbaka till föräldrar och kompisar i Norrland som ärrad och uppburen soldat. Men grupptrycket, de uppslitande raiderna, allt dödande ledde honom att begå handlingar han inte tänkt sig. Nu hade han dömts för vidriga övergrepp, brott mot krigsfångar, brott mot civila, tortyr, omänsklig behandling, plundring, åsamkan av psykiskt och fysiskt lidande... – Om muslimerna vunnit kriget hade jag blivit avrättad, sa han. Brotten begicks sommaren 1993 och han hade haft mycket tid att tänka i cellen sedan den dagen han tog fel på uniformer i Mostar och gick rakt i händerna på en muslimsk postering. – Jag har försökt hitta förklaringar. Jag menar: visst är jag tokig i krig – men jag är ingen psykopat. Jag älskade striderna och det korrekta dödandet... men de här dumma sakerna. De dumma sakerna – det var så han kallade övergreppen. – Då tänkte man inte på att det var fel. Man var uppjagad och galen. Det är den bästa ursäkt han kunnat hitta: striderna hade varit blodiga, förlusterna stora på båda sidor, flera av kompisarna hade strukit med och efter hårda veckor i fält och med några dagar ledigt var de fullpumpade med adrenalin, hasch, sprit och hat. – Man ville hämnas. Just de där sommarveckorna 1993 var striderna mellan muslimer och kroater som hårdast. Tre bataljoner ur den ökända kroatiska HVO-arméns Knez Domagoj-brigad ryckte fram vid Boksavica utanför Jablanica i västra Bosnien-Hercegovina. Plötsligt lyste den unge svensken i det kalla fängelset upp: nu fick han äntligen berätta om hedervärda händelser, om det ”riktiga” kriget, om hur hans pluton deltagit i böljande slag som sträckt sig över många dagar och nätter, nu kunde han kanske få mig att förstå varför han sedan gjort sig skyldig till krigsförbrytelser? – Har du sett Hamburger Hill, frågade han (en film om amerikanska soldater som intar en höjd i Vietnam). – Det här var värre, mycket värre. Strider som jag aldrig ska glömma, sa han och tittade mig för första gången stolt i ögonen. – Vi krigade i en vecka. En dag anföll vi fyra gånger, fyra bloddrypande anfall innan vi kunde ta deras skyttegravar. Det kostade oss 22 döda och över 100 skadade, 15 man trampade på minor och miste ben, en av våra stridsvagnar, en T 34, gick åt helsicke. Den andra sidan hade ännu större förluster men jag räknade aldrig deras lik. Tre dagar senare, den 27 juni 1993, kom muslimernas motattack. – De tog hela berget, vi kunde bara försvara oss i femton minuter innan vi blev kringrända. Bara i min pluton försvann sex man, ingen vet vad som hände dem. Vi måste lämna en del sårade, förlorade ammunition, granatkastare och lastbilar... Senare den eftermiddagen skulle vi göra motanfall. Det regnade kallt, vi hade nästan ingen utrustning och blev sittande hela natten till långt fram på morgonen. Då fick vi återvända till basen för en kort vila. ”En handgranat träffade mig i knäet” Sedan var det dags igen; tillbaka till berget, nya strider. – Jag vara bara tio meter från en bunker när jag såg något som flög genom luften och träffade mig i knäet. Jag trodde att det var en sten eller nåt. Det var en handgranat. Jag låg där och väntade på att den skulle explodera och det var inte kul. Men ingenting hände. Då vågade jag titta närmare: fienden hade glömt osäkra den! – Min kompis, en tysk kroat fem meter till höger om mig, hade inte samma tur. Han fick sex kulor i sig. 
Du menar att med sådana upplevelser i huvudet är det lätt att ge sig på fångar och civila, kvinnor och barn, undrade jag.Nu tittade han åter ner i bordet. – Man tappar besinningen... man kan göra vad som helst... nästan vad som helst. Efter drygt ett år i bosniskt fängelse flyttades Jackie Arklöv till Sverige för att avtjäna resten av tiden. Men efter en månad i häkte beslutade åklagare Jan Danielsson att han skulle släppas i brist på bevis. Samtidigt fick Jackie Arklöv 23 000 kronor i skadestånd av staten. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
