Tyck till om Yrsa Stenius kolumn

Carl Bildt håller god min i elakt spel.
  Nyheten om att den svenske moderatledaren utsetts till FN-sändebud på Balkan var mindre än ett dygn gammmal när Nato fick fullträff på kinesiska ambassaden i Belgrad varefter den nybakade fredssonderaren sade det som rimligen måste sägas i det läget:
  - Naturligtvis var det ett misstag men sådana misstag borde inte få ske!

  Därmed bestämde sig USA definitivt för att desavouera FN som fredsmäklare i Kosovo-konflikten och vände sina blickar mot G-8 gruppen, EUs kommande ordförandeland Finland och dess betydligt mindre skarptungade president Martti Ahtisaari i stället.
  Ahtisaari har farit som en skottspole mellan olika huvudstäder i Europa samt Moskva och till och med tillbringat pingstdagen tillsammans med Kofi Annan i Sverige, på sörmländska Harpsund. Inte ens där fick Carl Bildt vara med.
  - Problemet på Balkan är inte att det finns för många fredsmäklare utan för få, påpekade Carl Bildt stillsamt när han tillfrågades om sin syn på Ahtisaaris upphöjelse.

Och det kan han ju förstås ha rätt i. Likväl går det inte att förneka att Bildt för ögonblicket för en undanskymd tillvaro i fredsansträngningarna och att det beror på att amerikanerna inte riktigt gillar honom.
  Han har ju sagt vissa sanningar om det amerikanska bombningsraseriet och om vådan av att måla in sig i ett hörn med folk som Milosevic.
  Tänk så livet ändå är fullt av överraskningar.

  För sexton år sedan stod Olof Palme i riksdagens talarstol och lyste bann över Carl Bildts utrikespolitik sedan denne, enligt Palme, hade haft ihop det alldeles för mycket med Pentagon särskilt i egenskap av medlem i den svenska u-båtskommission som undersökte de misstänkta sovjetiska kränknigarna av svenskt territorialvatten.

Härvidlag ligger regeringen betydligt lägre. Och även om den ovanliga svenska försagdheten kan förstås mot bakgrund av EU-medlemskapet är det samtidigt ett vältaligt bevis för vad just detta medlemskap betyder i termer av lojalitetsband.
  Allt nog, för sexton år sedan var det faktiskt inte bara Olof Palme som ansåg att Carl Bildt var något av His (American) Masters Voice i svensk säkerhets- och utrikespolitik. Det var en rätt allmän uppfattning.

  I dag hindras Carl Bildt från att fullfölja ett FN-uppdrag därför att USA inte litar på honom.

Sedan har vi uppdraget som fredssamordnare i Bosnien som förde ut Carl Bildt i en verklighet där den något provinsiella inrikes utrikespolitiken, som präglat så många av oss, var bortblåst. Alla de gamla instinktiva sym- och antipatierna, som i hög grad hade betingats av vilka man stödde respektive bekämpade på hemmaplan, saknade all relevans.
  Carl Bildt började se med andra ögon.
  Slutligen har vi något som alltid är lika intressant att begrunda: Ålder och erfarenhet förändrar oss människor. Om livet bjudit på många stimulanser, insikter och möten kan vi förvärva det självförtroende som befriar oss från självsäkerheten.