Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn

Klockan är 5.15 och jag stiger in i bussen som ska ta mig från hotellet i Singapore till flygplatsen. Den sysslolösa chauffören sysslar febrilt. Med en handduk putsar han frenetiskt den redan glänsande instrumentbrädan.
  Jisses! Tror chaffisen, att Lee Kuan Yew - sossepolitikern som gjort Singapore till världens renaste och mest ordentliga stad - har flit- och hygienspioner ute i gryningen!?

  Lugn, det har han inte. Förra gången jag var i Singapore var det visserligen full rulle på muggpoliserna, som grep de män som inte spolade efter sig på de offentliga toaletterna och bild på förbrytarna hamnade med namn i Straits Times. Det hade då också införts ett rigoröst förbud mot tuggummi. Det enda nya förbud jag noterar är transport av durian, som är en tropisk frukt i grannlandet Malaysia, och har en vidrig, genomträngande lukt av ruttna ägg.

Men nu har statsbyggaren Lee, och hans biträdande statsminister, sonen Lee Hsien Loong, viktigare saker för sig.
  De ska återuppfinna Singapore. Det lilla landet med fyra miljoner invånare och inga naturtillgångar har byggt sitt välstånd - levnadsstandarden är högre än Sveriges - på reparationsvarv och kemiska industrier. Paret Lee tänker tvinga landet till omställning. Radikal modernisering. In i ”smartare” industri, mjukvara, service och avancerad tillverkning. Det vill bli ett Silicon Valley / Öst.
  Premiärminister Goh Chok Tong deklarerade i veckan, att den konjunkturnedgång som vållats av den asiatiska ekonomiska krisen för Singapores del var över - ekonomin växer åter.

  Ödesfrågan i Singapore, som också har giltighet för en rad utvecklingsländer: Går det att med bibehållen disciplin och strikt statskontroll gå in i modern tid och växa inom high tech?

Ingen vet. Men en av Asiens främsta tänkare, indiern Sunanda K Datta-Ray, som just avslutat en sex år lång gästprofessur i Singapore, noterade nyss, att en indisk premiärminister på officiellt besök i Singapore ställde till skandal, när han noterade, att ”demokratins problem löses med mera demokrati, inte med mindre”. Den ekonomiske historikern D N McCloskey har skrivit, att ”teknisk utveckling grundar sig på verbal miljö som gör det möjligt för uppfinnare att göra sig hörda. Yttrandefrihet leder till rikedom.”

  Det tror inte Singapores landsfäder. Han strävar efter Atens civilisation men vill behålla Spartas disciplin. Det finns därför bara ett politiskt parti. Radion är statsstyrd. Tidningen är innehållslös. Landet är knappt uppkopplat på det bångstyriga internet. Bokhandeln för bara okontroversiella böcker.

Hur många förbud och råd kan en människa assimilera?
  Det var Jerry Seinfeld som en gång hade den optimistiska tolkningen att människor kan avskärma sig från floran av varningar: ”Tobak? Alkohol? Droger? Äsch. Den enda varning som människor tar notis om är lappen på kavajens insida: ‘Endast kemkvätt’.”
  Singapore-borna klarar fler förbud. Men det kan ske till priset av sjunkande levnadsstandard.