|
|
Hoola Bandoola Band med Mikael Wiehe i spetsen fick god hjälp när Björn Afzelius hyllades med två konserter i går. Bäst var Thåström och Lisa Ekdahl, skriver Aftonbladets Jens Peterson. Bland övriga gästartister syntes Göran Skytte. Se också Dagens Bild.
Foto: TOMAS BERGMAN
Mikael Wiehe hyllade sin vän från scenen
MALMÖ.
En hyllning till Björn Afzelius som dog i februari.
Men med sånger av Mikael Wiehe.
Häftigast var Joakim Thåströms återkomst och Lisa Ekdahls version av ”En kungens man”.
Thåström kommer in på scen som en blygt leende skolpojke i för stor kostym, men han har kvar all intensitet när han börjar sjunga. Ser ut som en utsvulten korsning av Bob Dylan och Keith Richards.
Thåströms utspel kommer till sin rätt så här, när rösten blir kontrast mot kompet. I det industriella maskinlarm han gömt sig i på 90-talet försvinner särarten, personligheten. Han är den störste rocksångaren. När han vill.
Lisa Ekdahl är en av landets mest originella röster, lika duktig på att tolka som att skriva. Hon sätter sin prägel på Afzelius folktoner i skillingtrycket om flickan och riddaren.
Mer sådant hade varit intressant. Att Björn Afzelius minne hyllas genom att andra gör hans sånger.
För lite sådant här.
Totta var förträfflig
Gårdagens två föreställningar var Hoola Bandoola-konserter, med gästande sångare och Göran Skytte på flöjt och trumpet. I Hoola skrev Wiehe, med några undantag, alla låtarna. Länge besvärades Björn Afzelius av att hamna i Wiehes skugga.
Nu hängde hans porträtt över scenen. Milt leende.
Thåström sjöng två av Wiehe, ”Keops pyramid” och ”Fred”, och den förträfflige Totta Näslund gjorde en inlevelsefull ”När man jämför” och ”Andersson & co”. Thomas Wiehe sjöng Afzelius solosång ”Bläckfisken” och sin egen ”Dansmelodi”. Marco Rios, som tolkat Afzelius på spanska, gjorde ”Juanita”.
Mikael Wiehe var mycket bra som presentatör, både rolig och vemodig när han pratade om sin gamle kamrat. Lisa Ekdahl presenterades som ”Sist. Och minst”, och Thåström beskrevs som en finnig tonåring som satt på sitt pojkrum 1973 med ömma fingrar och försökte spela sig igenom låtarna från ”Vem kan man lita på?”.
Snabbt utsålda föreställningar, 3 000 besökare à 220 kronor. Överskottet gick till Röda Korsets rehabiliteringscenter för tortyroffer, ett ändamål i Afzelius anda. Tv spelade in.
Afzelius berättade om cancern
Wiehe var den ende som sa något under konserten.
Hans bästa sångnummer var ”Jakten på Dalai lama” och avslutande, ”På egna vingar” från Afzelius sista cd, den postuma ”Elsinore”. Plus Wiehes fina ”Den jag kunde va”, en hyllning till vännen.
”Du är med mig alla dar
du är med mig vart jag far
du är den jag kunde va.”
Mikael Wiehe skrev sången när Björn Afzelius berättat för honom för två år sedan att han hade fått cancer.
Konserterna var också releaseparty för Hoola Bandoolas nya live-cd ”. . .för dom som kommer sen” från turnén 1996. ”Vi är legenderna för dom som kommer sen” lyder hela textraden ur ”Rocksamba”.
Vi köpte skivan efteråt i foajén. Även den med betoning på Wiehes melodier.
Han skämtade på scen om hur han sållade hårt när Afzelius började skriva sånger. Under alla år tillsammans skojgrälade de om sin rivalitet.
Inte ens på sin egen minneskonsert lyckas Afzelius få med mer än fyra av de 18 låtarna. Han vore nog den första att le åt den ironin.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
|
|
Känd svensk rockstjärna greps när han köpte knark. Riskerar fängelse.
