|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Ex-kommunisten blir rik på flyktingarna
KUKES, Albanien. Lutfi Elezi är nöjd. Han tittar sig omkring och tar en klunk läsk. Hans vackra dotter fnissar och hans svägerska inleder diskussionen på en engelska mödosamt inlärd på kvällskurs. My name is Albana, her name is Alma, his name is Lutfi. Sedan får tolken ta över. Vi sitter i zona industriale, ett nedkört industriområde i den nordalbanska staden Kukes utkanter. Utanför fönstret tecknar sig ett magnifikt alplandskap. Men närområdet påminner mer om en krigszon. Förfallna fabrikslokaler, skräphögar, bilvrak på ödetomter. Men den före detta kommunisten, numera entreprenören Lutfi Elezi, 54, vet att han sitter på en guldgruva. Genom kontakter fick han, efter kommunismens sammanbrott 1990, köpa upp den gamla baracken för några hundra dollar. Han rustade upp ett annex och flyttade in med familjen. Men resten av baracken fick stå tom och förfallen. Till slutet av mars i år. En toalett ska räcka till 400 flyktingar Sedan en månad tillbaka har fyrahundra fördrivna kosovoalbaner flyttat in i de fyrtiotre betongrummen. Det är bättre än att de får bo i tält, säger Lutfi. I hela anläggningen finns det bara en toalett, vattenförsörjningen är bristfällig och el finns bara då och då. Men ändå tar Lutfi 850 kronor per rum och månad. Det blir 34 000 kronor som han drar in per månad. Dessutom driver han en bar i centrum. Det är jobbigt att ha så många människor så nära inpå sig, förklarar han bekymrat. Min familj tycker det är otrevligt. Flyktingarna luktar.
Men man får inte klaga. På golvet i ett av rummen, upplyst av en enda glödlampa, sitter ingenjör Fehim Misini, 52. Han och tjugofem medlemmar av storfamiljen flydde i slutet av mars när maskerade serber kom till hembyn Opoja i Kosovo. Mitt garage var bättre än det här Fehim Misini tänder en cigarett och tittar sig omkring i det kala rummet. Det är knappt alla får plats när de ska sova om nätterna. Vi håller åtminstone värmen när vi ligger så tätt, säger han och skrattar bittert. I Kosovo var mitt garage bättre än det rum vi bor i här. Men om vi flyttar till ett flyktingläger blir vi skickade till en annan stad längre bort från gränsen. Men vi vill vara kvar här. Nära vårt land.
Politiker smugglade bensin under kriget Under Bosnienkriget tjänade man stora pengar på att smuggla bensin till det av sanktioner drabbade Restjugoslavien. Min hyresvärd i Kukes, den trettiosjuårige lokalpolitikern Destan Spahiu, berättar stolt hur han regelbundet körde över gränsen med smuggelbensin. Jag brukade fylla min Lada med dunkar, totalt fyra hundra liter kunde jag få med mig. Här i Kukes betalade jag sextio lek för litern. När jag sålde bensinen i Jugoslavien fick jag tvåhundra lek. Efter mutor till tullen kunde Destan kamma hem en vinst på tretusen kronor. Inte dåligt för några timmars arbete. Konflikten ger nytt uppsving Men sedan Daytonavtalet skrevs under och sanktionerna tillfälligt lyftes gick affärerna sämre. Och så förlorade Destan 100 000 kronor på pyramidspelen, en stor del av förtjänsten från smugglingen. Men den senaste konflikten i Balkan har återigen inneburit en uppsving i inkomst för Destan. Nu hyr han ut ett rum i lägenheten till besökande västerlänningar. Femhundra kronor per natt kostar det. Destan har redan hunnit köpa en ny tvättmaskin, frys, parabolantenn och tv:n som alltid står på. Inte förvånande att de försöker tjäna pengar Först led de under turkiskt styre i femhundra år, sedan hade de femtio år av den mest hårdföra stalinism. Efter det förlorade de allt de lyckats spara i pyramidspelen. Det är knappast förvånande att albanerna tar till vad som helst för att tjäna lite extra pengar, säger en biståndsarbetare som vill vara anonym.
Många av flyktingarna bryter samman när de väl passerat gränsen. Kanske av lättnad för att ha undkommit terrorn i Kosovo. Eller för att de fått lämna sina hem och fruktar att de aldrig kommer att återvända. Eller kanske för att de förlorat vänner, barn, syskon. De slussas snabbt igenom den albanska tullen. De får bananer, filtar, godis, proviant av biståndsarbetarna. De får ta sig igenom en vägg av tv-kameror och journalister. Sedan blir de erbjudna att växla in sina D-mark till lokalvaluta av svartväxlarna. Kursen här är mycket sämre än inne i Kukes. Fast det vet inte flyktingarna än. En busschaufför som extraknäcker åt FNs flyktingkommissariat erbjuder sig att smuggla en kosovoalban till Italien för tusen D-mark (drygt 5 000 kronor). Flyktingen ser förvånad ut, säger att det är dyrt. Det är billigt, kontrar chauffören. Hela vägen till Italien. Garanterat lita på mej! Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
SNABBFRÅGA Är H&M:s reklam oetisk?. |