|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Jag är chef - för hela skiten
Det är som att erbjudas första parkett till föreställningen om Clark Olofssons privata och brottsliga liv. En helt dokumentär föreställning där Clark Olofsson spelar kung. Scenen är en stor villa i Spanien, kallad Villa Ingrid. Clark Olofsson har hyrt huset för att ha som bas i Spanien. Det har varit vild inflyttningsfest i flera dagar när Clark Olofsson lyfter luren för att ringa hem till sin hustru Marijke. Hon undrar var han hållit hus. Du måste ta bättre hand om dig, och inte glömma ta din magsårsmedicin, säger Marijke. Clark lyssnar inte på det örat. Han låter jublande glad, och är lika jubelpackad. Jag är chef för hela skiten. Om jag inte tjänar 40 miljoner före årets är slut är jag en idiot. Vi ska leva hela livet perfekt. Vi och alla våra släktingar kommer leva livet i lyx! I rätten efteråt förklarar Clark Olofsson att han bara snackar i fyllan och villan, det har inget med några knarkaffärer att göra. Avlyssningarna tar oss åhörare genom Europa, till Afrika över Atlanten till Västindien i ett rasande tempo. Rösterna är fulla av nojor, ångest, stress, lättnad om vartannat. En tillvaro full av skitprat, svek, blåsningar, supande, för lite sömn, dygnslånga bilfärder genom Europa växer fram.Då och då är det rena buggningar som blir till hemma-hos-reportage hos några Hells Angels-anhängare i Danmark. De är fulla och tittar på TV, en film om det stora tågrånet. Ähh... Clark är roligare, han har upplevt mycket mer än det här. Jag då! Jag blev en gång utnämnd till Danmarks farligaste man! Fan, vi ska skriva en bok tillsammans om allt det här när det är över. Själva saken i rättegången rör smuggling av hasch och amfetamin. Förundersökningsmaterialet är gigantiskt, rättegångsdagarna ger ögonblicksbilder över hur en internationell liga styr knarktrafik genom Europa. Ofta skildras sådana syndikat som välorganiserade, styrda av kallhamrade maffiabossliknande brottslingar. Via samtalstrafiken framträder här en helt annan bild. Det är kaos och klant och ständiga missar. Någon väntar förgäves på kontakt i Tanger, en annan befinner sig plötsligt blåst på 70 000 D-mark i Tyskland, en tredje har fått stryk i Spanien och sedan ansett sig nödgad att festa i några veckor i Portugal, en fjärde har tappat sina ursprungskällor i Marocko, men fått upp nya kanaler i Malaga och snabbt skakat fram 150 000 kronor, det köps och säljs nattklubbar, och andelar i restauranger, sannolikt för penningtvätt. I centrum av denna smet står Clark Olofsson. Hans taktik är klar: Han erkänner allt som har med hasch att göra, men nekar till allt som åklagaren påstår har med amfetaminsmuggling att göra. Straffsatserna för att hantering av hasch och hantering av amfetamin skiljer sig avsevärt i Danmark. För amfetaminet riskerar Clark Olofsson 15 års fängelse, haschet kanske bara ett par år. Clark Olofsson förklaringar till att vissa graverande samtal inte alls har med amfetamin att göra kan ibland leda till de mest fantastiska historier. Han berättar dem självsäkert och självklart. Efter ett samtal med en svenskjugoslav där de nämnt siffrorna 30,40 och 50 flera gånger menar åklagaren att de pratar kilo amfetamin. Clark har en annan förklaring: Äh, det där... han hade varit nere och hämtat en dokumentväska med nya pass. De går att sälja för 1 000 D-mark styck om de är bra. Nej, nej. Vi sålde dem till kurder och irakier som ska till Sverige. Ett tag hade vi till och med en helt egen passbyrå på flygplatsen i Warzawa, säger Clark Olofsson. Flyktingsmuggling alltså. Erkännandet lämnas av rätten tills vidare utan att ens ögonbrynen höjs. Det är ett i raden av brott som flutit upp i förklaringarna. Flickor från Filippinerna, svart polsk arbetskraft är några andra. Att förstå hur denna man blev en idol på 70-talet är inte så lätt för den som var barn då.Men kanske vågade han då göra det som hobbyrevoltörerna i slutet av 60-talet och början av 70-talet bara vågade drömma om: Ställa sig utanför och utmana systemet på riktigt, att det var väpnat var ingen nackdel enligt den tidens retorik. Det förbryllande är bara att Clark själv aldrig varit politiskt motiverad i sina handlingar. Hans brott har aldrig handlat om något annat än egen vinning, pengar och status. Jag har aldrig fattat varför jag ska köra Volkswagen när det finns Mercedes, sade Clark Olofsson i en tidningsintervju i början av 80-talet. Det framstår som en nyckelreplik efter att ha läst 800 tidningsartiklar, tre böcker och lyssnat till honom själv i en rättegång. Någon bättre förklaring till fenomenet Clark har jag egentligen inte funnit. Och kanske behövs det inte heller. Inställningen att livet ska genomresas i Mercedes har kostat honom 23 år i fängelse av de 52 år han levt. Fängelseåren har aldrig förändrat någonting i hans inställning till brott. Om hans 52-åriga gestalt i rättegången kan konstateras att han rör sig påfallande snabbt och mjukt, håret börjar bli lite gråsprängt, glasögonen åker av och på när han läser i rättegångspapperen, högerbenet skakar ständigt under bänken, blicken är både trött och rastlös. Vid ett tillfälle får vi kontakt. Clark Olofsson vänder sig om och säger: Är du från Aftonbladet? Du, de där tidningarna kanske man kan få? Kan du skicka dem? Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
KRIGET OM KOSOVO STOCKHOLM |