Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
FREDAG 30 APRIL 1999
  

Wennman möter Povel Ramel
Text: Peter Wennman Namn: Povel Ramel.
Ålder: Fyller 77 år den 1 juni.
Bostad: Hus på Lidingö.
Familj: Hustru Susanna (de har varit gifta i 50 år), barnen Mikael, 49, och Lotta, 41, samt nio barnbarn.
Född: I Stockholm.
Inkomst: 1 395 500 kronor (tax -98).
– Jag kan ju inte pensionera hjärnan
HÅLLER MUSIKEN I GÅNG Povel Ramel, snart 77, fortsätter att skriva och komponera. Snart kommer andra delen av hans memoarer och kanske blir det en show i det mindre formatet, kanske med Wenche Myhre. – Det är ingenting bestämt, men jag har vissa idéer, säger han.
Foto: LOTTE FERNVALL
TAG AV DIG SKORNA, står det på en kopparskylt innanför dörren hos Povel Ramel.
  Visst.
  Jag är beredd att ta av mig strumporna och skjortan också om så krävs.
  Jag har fått audiens hos Den Geniale.
  Det här jobbet har aldrig känts bättre.
  
Har man som liten parvel legat på golvet och lyssnat på ”Siskorna i björken” och raspiga Knäpp Upp-skivor och alltid beundrat den där roliga, flintskalliga farbrorn – som om han vore en seriefigur – känns det märkligt att en dag plötsligt sitta mitt emot honom i hans vardagsrum.

Min pappa ville att jag skulle bli advokat. Gud hjälpe klienterna om så hade blivit fallet.
  Han finns alltså. Alldeles levande. Som en vanlig människa.
  Povel är klädd i väst och klatschigt röd skjorta och givetvis keps och har satt fram en bricka med kaffe och nyköpta kakor.
  På väggarna hänger det bra konst, det är Olle Olsson Hagalund och Slas och Lennart Jirlow och många andra, allt är smakfullt, och när Povel slagit sig ner i soffan säger han:
  – Du får prick en timme. Jag arbetar.
  Det är naturligtvis taktiskt riktigt, han kan ju inte veta vad det är för idiot han har framför sig. Tidsgränsen är en säkerhetsventil.
  Men det går betydligt mer än en timme, vi pratar på och Povel drar gamla stories och jag flabbar så glasögonen immar igen, och under denna tid hinner jag ställa frågorna jag undrat över i decennier.
  Till exempel hur det gick till när han tappade håret. Eller om det är sant att han blir så snurrig ibland att han måste in på mentalvården. Eller hur i himmelens namn man kan komma på en textrad som ”bland utspilld genever och tummelduns” i den makalösa calypson ”Måste vägen til Curacao gynga så” (ja, det stavas så).
  Povel svarar på allt, och han må förlåta mig nu om jag hoppar lite kors och tvärs i intervjun.
Under många år har jag hört folk säga att ”Ramel är ett sånt geni att det slår över ibland, då får dom spärra in honom”.
  
– Hahaha! Det där är otroligt... jag har inte ens behövt en terapeut i mitt liv.
Hur uppstår såna där rykten, då?
  
– Jag minns hur det var när jag skrev Knäpp Upp-revyerna. Då unnade jag mig lyxen att bara jobba vartannat år. Jag behövde ha det så, jag måste resa bort och rensa huvudet och skriva nytt. Följden blev att det uppstod rykten de år jag var ”försvunnen”. Det hette att jag satt på sinnessjukhus. En period när Martin Ljung var långledig samtidigt med mig hette det till och med att vi delade cell!
Nå, nu fyller du 77 i juni och jobbar på fortfarande.
  
– Jag kan ju inte pensionera hjärnan. Däremot har jag lärt mig att tacka nej. Jag får både trevliga och skamliga förslag, men jag lånar inte ut mig till vad som helst. Jag sjunger gärna på en båt till Västindien, men jag åker inte till Enköping och uppträder en vardagkväll. Även om det inte är nåt fel på Enköping.
Har du gjort din sista stora show?
  
– Ja, det blir ingenting mer i stil med Tingeltangel, Knäpp Igen och Kolla Klotet. Jag är ju så gammal nu att försäkringsbolagen backar, måste vi ställa in en föreställning kostar det hur mycket skjortor som helst. Och sen är det för många människor inblandade i de stora jobben. Då gör jag hellre nånting med en liten hanterlig grupp, kanske Wenche Myhre. Det är ingenting bestämt, men jag har vissa idéer.
Den yngre generationen har upptäckt dig nu, efter ”Var är hålen-reklamen” i tv.
  
– Vattenfall hade engagerat två olika reklambyråer som bearbetade mig från var sitt hål. Håll, menar jag. Jag trodde inte alls på det, jag brukar inte göra reklam och tyckte det var en dum idé... att försöka översätta tvål till hål. Men jag lät mig övertygas, och det var ju trevligt att de ville sända hela filmen. Tre minuter. Det måste ha kostat mycket pengar. Och jag fick BRA betalt...
Det lustiga är att din röst låter likadan nu som förr.
  
– Jag tar fortfarande lektioner i röstteknik.
Finns det unga Povel-fans i dag?
  
– Egentligen är det en ”snutt-publik” nu som inte har tid att lyssna på långa låtar. Men jag får brev från folk mellan åtta och åttio år och tycker nog att jag har bra kontakt med den yngre skaran.
SVT har köpt rättigheterna till större delen av din produktion. Blir det mycket Povel i rutan snart?
  
– Det kommer nog en del i höst, ”Semlons gröna dalar” och sånt. Sen blir det väl samma sak som med Hasse-å-Tage och Svenska Ord, man visar olika delar ur Knäpp Upp. Jag hoppas de väljer rätt nummer bara. Jag är gärna med och ger råd, det kan du skriva.

Jag får både trevliga och skamliga förslag, men jag lånar inte ut mig till vad som helst.
Numera är ju var och varannan människa helflintis. Men när jag var liten var det bara Povel Ramel och Yul Brynner.
  
– En gång när jag satt på en restaurang nere på Rivieran kom faktiskt Yul Brynner in. Han tittade argt på mig, som om han hade fått en konkurrent. Och en annan gång, i Las Vegas, stötte jag ihop med Jimmy Durante. Han hade bara två hårstrån. Han sken upp när han såg mig och sa ”oh yes, one of us!”
Du var ung och kallades Povel Hårfager. Och så plötsligt tappade du alltihop. Hur gick det till?
  
– Jag gick och klippte mig i en rakstuga och fick en infektion. Det blev eksem. Jag fick lägga in mig på S:t Görans sjukhus. Det som verkligen knäckte mig var behandlingen där. Hett vatten och diverse medel... håret bara ramlade av.
Och då var du bara drygt 20 år.
  
– Ja, det var i början av 1940-talet. Det var en jädrans nojig period. Jag försökte kamma över och dölja så gott jag kunde... usch, det var jobbigt.
Därefter har det varit kepsar och hattar.
  
– Peruk vägrade jag ha från första början. Nån gång när jag varit utomlands har jag satt på mig nån rufsig sak, men det har varit i undantagsfall. Och kanske nån gång när jag velat skoja. Jag minns när jag hade peruk och mötte Åke Cato. Vi kände varandra väl, men han sträckte fram handen och sa ”Cato”. ”Ramel”, sa jag. ”Vad i helvete”, sa han. Det fanns inte en chans att känna igen mig.
Snacka om att du var före din tid. Ta bara calypsolåtarna du skrev på 50-talet, ”Naturbarn” och ”Måste vägen...” – vilka mästerverk.
  
– Det var väl jag och Owe Thörnqvist som var först med calypsotonerna i Sverige. Jag och min hustru reste mycket till dom där trakterna på den tiden, vi åkte på kryssningar som varade i sex–sju veckor.
”Bland utspilld genever och tummelduns”...”banan inte vänta så skynda på”...var får man såna infall ifrån?
  
– Från verkliga livet. Vi var ombord på en lastbåt som skulle till Curacao och hämta bananer. I fören fanns ett jättelikt kullager som gjorde att båten gungade våldsamt även när det var stiltje. Efter en strapatsrik resa hamnade vi till slut i Honduras. Hur som helst dracks det genever ombord och runt om båten hoppade tumlare. Jag skrev låten under resans gång och framförde den, ackompanjerad av dragspel, till middagen vid kaptenens bord.
Tänk om du hade skrivit samma texter på engelska. Vilken världsstjärna du hade varit.
  
– Det där är ju ett hypotetiskt resonemang. Det är inte säkert att jag hade hamnat i samma fåror om jag varit amerikan, till exempel.
Men du har en liten engelsk repertoar också.
  
– Ja, det var på en annan kryssningsbåt en gång... det var nästan bara amerikaner ombord och alla, inklusive styrman, försökte bidra till underhållningen på kvällarna. Det fanns ett piano, men jag höll mig undan så länge jag kunde. Till slut fick jag dåligt samvete, jag gick upp och drog igång nåt som jag kallade ”bits and pieces in swinglish”. De amerikanska tanterna jublade och sa att ”den där flintskallige gubben från Sverige är ju bättre än Victor Borge”.
Har du träffat Borge nån gång?
  
– Han och jag och våra fruar har faktiskt ätit Nobelmiddag ihop. Men vi är inte nära bekanta.
Det ska bli spännande att läsa dina memoarer, del 2.
  
– Jag är inne i slutspurten, fyra femtedelar är klara. Men det tar tid. Jag är noga med språket och är väldigt kritisk. Dessutom får man vara försiktig – folk har en oförskämd förmåga att leva vidare. Det är lättare att skriva om människor som inte finns längre.
Som i första delen.
  

Jimmy Durante sken upp när han såg mig och sa ”oh yes, one of us!”
– Mina föräldrar dog ju i en bilolycka när jag var 15 år. Jag fick bo hos min faster. Jag hade ändå en lycklig barndom och kunde beskriva den på ett roligt sätt – med de svarta stråken som balans.
Kan du känna smärta över att din mamma och pappa aldrig fick uppleva din framgång?
  
– Det är inte säkert att jag hade blivit underhållare om de hade levat. Det blev ett slags bakvänt sorgearbete för min del. Jag är säker på att min pappa skulle tyckt att det var kul, trots att han ville att jag skulle bli advokat. Gud hjälpe klienterna om så hade blivit fallet!
  Povel Ramel är friherre, baron om ni vill, men understryker att han inte ”gör nån skillnad på folk och fä”. Han härstammar från en adelssläkt som har anor från mitten av 1200-talet. På 1500-talet vandrade Ramlarna från Pommern in i Skåne.
  Geniet som föddes i juni 1922 fick namnet Påvel. Så blev det nåt fel på nån dopattest och ”å:et” blev ett ”o”.
  På den senaste släktträffen var det 400 människor med efternamnet Ramel.
  Men det finns bara en Povel. The one and only.
Peter Wennman
[email protected]


Fem frågor om...

MARTIN LJUNG:
- Han ingick ju i det ursprungliga Knäpp Upp-gänget tillsammans med Brita Borg och Gunwer Bergkvist och mig. Gav man Martin en julgran klädde han den. Han kom med många roliga poänger. Numera umgås vi inte.

TED GÄRDESTAD:
- Han var gift med min dotter Lotta och var en rar och fin person. Jag minns att han bredde fem frukostmackor på en gång i stället för att ta en i taget. Jag såg honom aldrig under de svåra åren på slutet.

KONSTIGA FÖRENINGAR:
- De flesta är insomnade nu, som Minsta Ormsällskapet, Björnjägarne och Kungl. Svenska Nils Ahlroth-Akademin. Men jag är med i Stadsbudskåren. Vi idkar sillfrukost samt annan välgörenhet.

WENCHE MYHRE:
- Henne har jag bara en kommentar till: Hon kan allting!

MAGNUS UGGLA:
- Min fru Susanne och hans mamma är kusiner. Jag såg honom göra ett Karl Gerhard-nummer en gång, blev imponerad och fick med honom i min show. Begåvad.

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: [email protected]
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER