Tyck till om Kerstin Weigls kolumn

Det är alltid med lättnad jag går med min treåring till dagis. Jag blir glad av hennes små skutt fram till hissen. Jag blir glad av det levande myllret i hallen och alla barnens förväntan: en ny dag! Yes!

 Men i går stod jag efteråt en stund på min utkikspost, fjärde våningen, och såg ner på gården där barnen flöt ut som en liten färgglad svampskog och hoppades att min skuldkänsla skulle lyfta ur min kropp som en svart skata och försvinna för evigt.
 Skulden handlar om att lättnaden, att jag är så otroligt tacksam över att inte behöva vara enbart mamma 24 timmar om dygnet, för det vore alltför tråkigt.
 Jag vet - så får man inte säga.
 Ibland tror jag att det är ett av få kvardröjande tabun i detta land. Barn ska vara underbara. Det vore underbart om kärleken till barnet i sig gjorde allting underbart.

Men sanningen är att barn är rätt trista som heltidsumgänge. Det är inte kul att sitta på golvet och larva sig med några bitar av gul och röd plast. Jag blir trött på Pippi och Viggo och Karlsson och de eviga diskussionerna om varför, när, hur och hur länge man ska tvätta händerna.
 Därför går jag med lättnad till dagis.

 Det måste få vara så, men attackerna på dagis fortsätter, med förnyad aggressivitet. ”Våra barn känner sig övergivna”, skriver Lena Furmark-Löfgren och Inger Davidson i en debattartikel publicerad i Aftonbladet 16 april.

Det är för mina öron en helt otrolig siffra. Förutom att resonemanget om övergivna barn är vettlöst, förefaller underlaget osannolikt.
 Jag tror inte på det.
 När jag kontrollerar källan hänvisar de kristdemokratiska kvinnorna till en dagstidnings Gallup från 1997 där tre av fyra kvinnor uppgav att de ville vara hemma i tre år. (Föga överraskande hade endast 30 procent av männen samma önskan.)
 Tre år !

 Jag har ingen annan förklaring än att många av kvinnorna som svarat tummat på sanningen och uppgett det till intet förpliktigande svaret att de nog helst skulle vilja vara hemma på heltid med barnet de första tre åren men att det ju tyvärr inte låter sig göras.

Jag påstår inte detta bara utifrån min priviligerade medelklassposition, min bekantskapskrets är mycket vidare än så. I hemlighet säger vi varandra: tänk vad skönt med dagis.
 Och varför finner vi hemmalivet så jobbigt?
 Det beror på de ökande kraven på vad en God Förälder är. I min barndom, tidigt 60-tal, fanns inga underförstådda krav på att ”aktivera” barnen. Mammor bara fanns där, och ställde fram mat när vi kom in.
 Aldrig tidigare i historien har föräldrar ägnat sig så mycket åt sina barn som nu.
 Alltså - föräldrar med dagisbarn.

 Även barnlediga föräldrar aktiverar sina barn, men framförallt städar de en hel del.

Hela resonemanget om att politikerna tvingar barnen från familjen och in i ”institutioner” är egentligen mest fånigt. Om inte kristdemokraterna var det växande borgerliga partiet, och om inte deras åsikter passade så fiffigt med arbetslöshet och offentliga sektorns kris. Så varför låter jag mig provoceras, så fort någon fingrar på skuldknappen?
 Det är den verkligt intressanta frågan.