Våren är inte
bara underbar
Min kropp rinner slapp ur sängen och jag landar på stumma vader. Påskledigheten på landet är slut. Nacken knakar. Högra handleden har tagit slut och armbågen liksom hänger löst. Fönsterputsen? Eller lövräfsandet?
   Ljuset strilar genom mina grårandiga fönster. Vem har bestämt att våren är vacker?
  I Kosovo finns ingen nåd, skriker min teve.
  Jag brygger en påtår och byter kanal till min hemliga last, Ophra Winfrey. Inte ens hon är på humör. Ämnet är män som har fått stryk av sina fruar, och tre skäggiga män kurar i varsin fåtölj. ”Jag är så TRÖTT på människors problem”, utbrister Ophra. ”Jag har suttit här i 14 år nu och lyssnat på folks problem.”
  Män som misshandlas? Jag borde kanske skriva om det.
  Jag låser ytterdörren och noterar att vinddrivet grus bildat en ansenlig hög vid min tröskel. Knapparna i hissen är äckligt kladdiga, varför har jag inte sett det förut?
  Mina svarta strechjeans, för 700 spänn, har under vintern blivit grå. Det avslöjas i dagsljuset vid hållplatsen. Bussen stänker upp ett spritt mönster prickar över vaderna. Skitsamma.
  Vem har bestämt att våren är underbar? Kraven på lycka är det tyngsta av alla.
  På våren får jag städnoja och river ut allt jag äger. Ut med allt unket, in med frisk luft och såpdoft och goda tankar. Men hur jag än gnor är det förgäves, för så fort jag torkat alla köksluckor upptäcker jag de kletiga golvlisterna och vem fan orkar krypa runt dem?
  Men det är väl inget att skriva om.

Tydligen har jag snarkat hela natten. Halsen känns torr, och pormaskarna har stelnat till små vårtor.
  Många mail radas upp när jag slår på datorn. En man skriver att jag är så äcklig att jag borde stoppa upp tidningen ni anar kanske var. Han utvecklar dessa synpunkter på mitt utseende. Känns inget vidare.
  Men allting är fult om våren, tänker jag och ser ut genom fönstret mot slakthusområdet, fasaderna med breda strängar skit och de smutsiga fordonen, ettriga gråsuggor i köer som aldrig tar slut.

Hur ska människan förhålla sig till våren? Korta stunder, sittande i eftermiddagssolen med en öl, kan jag blunda som alla andra och mumla om miraklet som sker. Men i hemlighet ser jag fram emot de tidiga höstmånaderna då ljuset är lika blått men lovar friskhet, nystart, mer realistiska förväntningar och dämpad belysning på mina nötta tapeter.