|
|
|
|
|
|
SKOPJE. Folkpartiledaren Lars Leijonborg går sakta omkring bland de tusentals flyktingarna på Natos transitläger. Beklämmande, säger han. Klart jag skänker en tusenlapp till Aftonbladets insamling. Det tycker jag att alla riksdagsmän borde göra. Och alla andra med för den delen.
Första natten fick många sova på marken, under bar himmel. Utan täcken och filtar. Nu, efter tre dygn, är lägret nästan idylliskt vid jämförelse. Det påminner om ett gigantiskt scoutläger. Vi ser folk som faktiskt skrattar För första gången ser vi människor som faktiskt skrattar. Nyfikna ungar springer fram och undrar vad vi är för ena. Detta är andra gången Lars Leijonborg är i ett flyktingläger. Förra gången var i Bangladesh 1971. 10 miljoner hade drivits på flykt. Jag fick kliva över lik. Nu ligger de döda kvar på andra sidan den stängda gränsen. Oerhört dystert att se alla dessa fördrivna människor som bara för två veckor sedan hade ett hem. Vi ville leva samman med våra serbiska grannar, säger ekonomen Fadil Arifi till Leijonborg. Det kommer aldrig att gå i framtiden. Det var grannarna som fördrev oss. Om Nato bara hade ingripit tidigare. Nu spelar det ingen roll om de bombar eller inte. Massakrerna har redan skett. Bairam Dochi, 60, och hans dotter Ilima Zagori, 21, undrar försynt om de kan få låna mobiltelefonen. Jag har inte pratat med släkten på flera veckor, säger han. På fjärde försöket kommer vi igenom till hans dotter i Ljubljana i Slovenien. Bairam fattar sig kort. Vi lever. Ett nytt samtal. Ilima ringer sin syster i Österrike. Tack och lov är hon hemma. Men många kommer aldrig att hitta sina släktingar. Av det hemska skälet att de inte finns kvar i livet längre. Fotnot: Hela folkpartiets riksdagsgrupp, 17 ledamöter, skänker 1 000 kronor var till någon av de hjälporganisationer som arbetar för flyktingarna från Kosovo. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|