Nu är det kört för tullfria spriten.
EU-toppmötet i Berlin i veckan var sista chansen att rädda taxfree-spriten.
Från 1 juli i år avskaffas den i hela EU. Utom på Åland och Kanarieöarna.

Så här enkelt är det att kringgå EU:s beslut att förbjuda taxfree-försäljningen inom unionen. Foto: PETER KJELLERÅS

LÅNGNÄS. Det är skönt och bra när politik blir begriplig och konkret.
  På Åland slås denna vår ett rekord i den grenen:
  Här byggs en stor fartygskaj för 45 miljoner kronor av en enda anledning.
  Du ska trots EU kunna fortsätta köpa tullfri sprit.
   Vår längtan efter billig sprit är en svårslagen kreativ drivkraft.
  För öriket Åland har den till och med blivit ett sätt att överleva.
  En liten udde som heter Långnäs på Åland är den strategiskt viktiga punkten. Här utanför sveper Viking Lines och Silja Lines flytande nöjespalats förbi på väg mot Åbo.
  Och här pågår nu febril byggaktivitet.
  Tusentals ton berg har sprängts bort under vattnet. Stora stålbalkar och betongfundament gjuts och svetsas ihop.
  – Allt ska vara klart till den första juli, säger Tor-Erik Söderlund, vd för Långnäs hamn AB.
  Från och med då kommer fyra fartyg att angöra hamnen varje natt. I tio minuter.
  Inte för att någon ska stiga av eller stiga på.
  Nej, hela den stora anläggningen byggs för att Viking Lines och Silja Lines fartyg som trafikerar Stockholm–Åbo ska kunna säga att de också trafikerar Åland – den skattefria zonen.
  Då får de sälja tullfri sprit.
  Så när de tio minuterna gått kan de glatt kasta loss och fortsätta kommersen.
Är det klokt?
   – Jo, jo, det tycker jag nog det, säger Tor-Erik underfundigt.

Åland ställde krav för att bli medlemmar
   Det är nu den putslustiga historien om en spritkaj förvandlas till historien om hur lilla Åland lyckats gå med i EU utan att gå med i EU. Och dessutom tjänat pengar på det.
  Så här hänger det ihop:
  När Finland förhandlade om EU-medlemskap trilskades självstyret Åland.
  Något förenklat krävde de följande:
Bli en skattefri zon och få en tullgräns mot resten av EU.
Att få behålla sin unika hembygdsrätt som gör att inga andra än ålänningar får köpa och äga mark på Åland. Den som vill bli ålänning får flytta hit och skattskriva sig här i fem år. Sedan får man ansöka om hembygdsrätt.
  Går det ihop med EU:s grundtanke om att ingen ska diskrimineras på grund av sitt ursprung, fri rörelse av människor och kapital?
  Nä, det går såklart inte alls ihop.
  Den som går ut och hinkar vanlig skattad pilsner en kväll i Mariehamn och pratar politik kommer med stor sannolikhet att stöta på följande kommentar:
  – Jag röstade ja för Finlands medlemskap i EU, men nej för Åland.
  Går inte heller riktigt ihop?
  Svaret finns i ålänningarnas folksjäl, eller kultur. Som halvålänning törs jag påstå följande:
  Ålänningarna är övertygade om att de klarar sig utan resten av världen, om de bara får billiga färjeförbindelser till densamma.
  Svårt att tro? Tja, betänk följande:

Ålänningar vägrar sälja ut sin mark
   På Åland bor 25 000 människor. I stort sett alla familjer äger några av örikets 6 500 rödgranitgnistrande öar.
  Det skulle bli en väldig massa miljonärer på Åland om de gav upp sin hembygdsrätt, styckade upp havstomter i världens vackraste skärgård och bjöd ut dem till försäljning i EU.
  Den som föreslår det kommer att mötas med en fnysning. Icke-ålänningar får gärna komma till Åland, ännu hellre spendera sina pengar här på turistaktiviteter som golf och fiske, bara de åker hem igen. Att sälja ut? Glöm det.
  Att avskaffa hembygdsrätten på Åland kommer inte att gå med mindre än att handgripligen lyfta bort de 25 000 ålänningarna från sina öar.

Den tullfria spriten viktig för ekonomin
   Alltså fick de igenom sina krav i EU-förhandlingarna.
  Och fick behålla det viktigaste smörjmedlet i Ålands samhällsekonomi: den tullfria spriten.
  – Åland är helt beroende av sjöfarten, den ger mer än var tredje ålänning jobb. Dessutom är täta och billiga färjeturer en förutsättning för turismen, säger Tor-Erik Söderlund.
  Att ta sin familj och bil till och från Åland kostar under 200 kronor.
  Att ta samma familj och bil till och från Gotland kostar minst det femdubbla.
  Skillnaden är tullfri sprit.
  Så spritkajen som bara är en politisk utväxt är alltså klok trots allt.
  Så klok anses den på Åland att den bekostas av ålänningarna själva. Bolaget Långnäs hamn AB är till 100 procent ägt av den åländska ”regeringen” – landskapsstyrelsen.
  De 45 miljoner kronor som hamnen kostar är visserligen upplånade, men garanterade via trafikavtal med rederierna Viking Line och Silja Line.
  Rederierna är uppbundna till år 2004, då har hamnavgifterna för de tio minuter långa politiskt motiverade strandhuggen finansierat kajen.
  Så tänk på det nästa gång du köper en liter vodka på Viking Line och tjänar 129 kronor jämfört med att köpa den på Systembolaget – du gör en samhällsinsats för öriket.
  Du har fått din sprit. Åland har fått behålla sina jobb och sin särart.