|
|
|
|
|
Man är såklart feminist. Åtminstone så länge man eller kvinna tänker sig huvudsaken, som är halva makten och hela lönen. Det är en bra paroll, eftersom den är så tydlig och så lätt att både försvara och förklara. Det är nämligen inte bara frågan om anständig ideologi i största allmänhet, än så länge tycker nog de flesta av oss att jämlikhet är värst att sträva efter. Men praktiskt nog kan man också hävda att kvinnors jämlikhet med män är en lönsamhetsfråga. Varje beslutande församling blir bättre av att blanda unga och gamla, höger och vänster, män och kvinnor. Det industriellt tydligaste exemplet under senare år, som kan få den mest förbenade räknenisse att blekna, är hur Expressen förlorade sin absoluta särställning på tidningsmarknaden därför att man sumpade ned sig i enkönad konservatism medan Aftonbladet gick åt andra hållet. Jämlikhet är alltså både ideologiskt tilltalande och lönsam. Därför är de aktiva motståndarna få, man måste leta fram kufar som Astra-chefen Håkan Mogren, han som var chokladblandare på Marabou eller om det var Cloetta, och hade turen att komma till Astra just när vinsterna av andras arbete skulle skördas. Han är emot: ”Jämlikheten har ökat på bekostnad av kvaliteten, och det är en fara för den nödvändiga forskningen”.Se där en man som faktiskt på allvar tror att kvinnor såsom mer korkade sänker den intellektuella kvaliteten och därmed lönsamheten. Dock är sådana män ovanliga och återfinns nästan uteslutande i det rikaste toppskiktet av våra räknenissar, i vilka kretsar dock till och med den allmänna rösträtten ses på med misstänksamhet. Fienden är således lätt att definiera, det är en mycket liten grupp män med stor ekonomisk makt som likt trotsiga femåringar arbetar på att försöka sabotera Sveriges ekonomi genom att berika sig själva och sälja ut vår industri. Sådana män är onekligen motståndare till varje tanke på halva makten och hela lönen då de på allvar tror att den bästa världsordningen vore att de själva fick såväl hela makten som minst hälften av alla våra löner. Så långt måste alltså varje anständig människa vara feminist. Men nu var det det där med huvudsak och bisak. I den diskussionen som förs i våra medier har bisakerna en tendens att dominera. Då blir det exempelvis en förment feministisk angelägenhet att bekämpa rättssäkerheten och kräva fällande dom i vart fall av misstänkta män som anklagas för sexuellt betingad brottslighet. De feminister som med ursinne driver debatten om det uppmärksammade styckmordet på en kvinna 1984 så att de förräderistämplar var person som pekar på orimligheter i bevisningen mot de två misstänkta männen gör feminismen i allmänhet en grov otjänst. För hur skall man som man kunna förklara för andra män det goda i tanken på halva makten och hela lönen när man från feministiska skribenter beskylls för att vara anhängare av kvinnostyckning? Det blir svårt, om man säger så. Somliga icke-troende feministiska debattörers ständiga attacker på den kristna kyrkan är ett liknande problem. Varför skall det socialdemokratiska kvinnoförbundet fatta kongressbeslut om de kristnas tro? Och varför blir det så enormt beundransvärt att kränka de troende genom att framställa deras gud som homosexuell? Eller än värre, om vi tar jämställdhetsminister Margareta Winbergs olika generaliserande uttalanden om män, som i korthet går ut på att vi alla är kollektivt ansvariga för var mans kvinnomisshandel eller annan förnedrande brottslighet. På vilket sätt gagnar sådan aggressiv sexism tanken på jämlikhet mellan man och kvinna? Så fort man försöker förklara för andra män det kloka i tanken på det som var huvudsaken, så får man självklart alla bisakerna körda djupt ner i halsen. Det kan få en man att känna sig som en sorts könsförrädare i grunden – återigen när det gäller huvudsaken – solidarisera sig med personer som uppträder som stollar och som formulerar sig som om de verkligen hatade alla män. Om en man hade sagt hälften av de oförskämdheter om kvinnor som Margareta Winberg och styckmordsdebattörer och anti-kristna hädare vräker ur sig om män så skulle det, med rätta, bli ett oherrans väsen. Men sexistiska personangrepp och allmänt könshatiska utfall tolkas i medierna som häftigt och progressivt om de har feministisk legitimation. Det är faktiskt ett problem. Mer än så, det är så vitt jag kan se det allra största problemet för den som vill driva frågan om halva makten och hela lönen framåt. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
