|
|
|
|
|
Det är något med den här historien som inte lämnar någon ro. Såren läker inte. Nu har de rivits upp igen. Per Lindebergs bok ”Döden är en man” – där han hävdar läkarnas oskuld – är orsaken.Jag borde läsa den. Jag har vägt boken i handen, den är på 766 sidor, och jag tvekar. Har ett justitiemord inträffat måste jag veta det, och lära av det. Men en stor trötthet kommer över mig. Samma sorts trötthet som alltid drabbar mig när ett ställningskrig drar igång på kultursidorna, utifrån ideologiska resonemang, och utan att någon inblandad någonsin kommer att medge ett förhastat ord. ”Rättsmaskineriets representanter kunde inte stå emot lynchjustisen i medierna”, skriver Jan Guillou – ”Justitiemordet är uppdiktat”, replikerar terapeuten Hanna Olsson. Lynchjustisen, det är jag.Jag har nog ingen talang för konspirationsteorier. Som så ofta är mitt perspektiv – reporterns – ett annat än proffstyckarnas, och mina resonemang mer praktiska och liksom fantasilösa. Tillexempel: 
När åtal väckts mot två läkare för mord på en prostituerad är det en så kallad nyhet. Det är bara att läsa innantill ur förhören i förundersökningen, och balansera med de invändande kommentarer som rimligen också finns, och jag såg ingen anti-feministisk fradga skumma från någon nyhetschefs läppar.
Å andra sidan: jag har aldrig riktigt begripit kritiken mot att prostituerade inte fick vittna om att Obducenten var könsköpare. Att obducenten köpte sex var inte en åtalspunkt, och bevisar inte i sig att han kände Catrine. Det var ju dessutom en prostituerads vittnesmål som bidrog till att tingsrätten efter den första rättegången (den som måste göras om) ville fälla läkarna för mord. Hon hade fört dagbok över sina samtal med Catrine om Obducenten och var just det efterlängtade vittne som kunde koppla ihop offer och möjlig gärningsman.Okej, jag borde läsa boken. Det är mycket man borde. Jag borde även utbilda mig i nätanvändning, sjösätta den där angelägna artikelserien om utsatta barn, och unna mig en ansiktsbehandling. Åtminstone borde jag fundera över: Varför blev jag rädd för Allmänläkaren? Min reaktion skvallrar om att inte heller jag lyckats förhålla mig saklig till styckmordsrättegången. Det går inte, med tanke på vad den handlade om. En kvinnokropp har slaktats, skändats. Som idé har jag klarat av att tänka på det. Men en möjlig sexualsadist i form av en skidåkare som blivit sugen på Läkerol, det gick sämre.Det var inte Allmänläkarens gestalt i sig, med runda kinder och fuktig blick, som var skrämmande. Det var myten. Till det mytiska kring Obducenten och Allmänläkaren har media bidragit, ska medges. Men det kan inte bara diskuteras utifrån någon rätlinjig könspolitisk ideologi. Mycket här i världen sker av en slump. Nu ska jag berätta hur Obducenten blev Obducenten. En vikarierande Aftonbladetjournalist skrev 1987 en artikel om styckmordet. Ordet ”rättsläkare” gick inte in på löpsedeln och han föreslog ”obducent”. Vilken skillnad i värdeladdning! Reportern fick skäll av chefredaktören. Men reportern fick rätt, och det tungt vägande skälet handlade inte om antalet bokstäver, inte heller den fiffigt demoniserande effekten – utan om pressetik. Det fanns vid den tiden sju rättsläkare i Sverige, men hundratals obducenter. Alltså var ”obducent” det mindre utpekande ordet, och därför att föredra. Förresten: mannen som döpte obducenten är jag gift med. Se där, ännu en konspirationsteori att lägga till de övriga.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
