Dödsläger – är det roligt?
I dag har filmen som driver stort med Förintelsen svensk premiär
I dag har den premiär, filmen som driver med Förintelsen.
  ”Livet är underbart” delar världen.
  Vidrig. Eller god satir.
  Får man verkligen driva med Förintelsen?
   – Ja, säger svenska överlevande från koncentrationsläger.
  – Ja, säger också komikern Peter Dalle.
  Nu kommer filmen av italienaren Roberto Benigni. Filmen har fått en Felix, Europas motsvarighet till en Oscar.
  Handlingen är en judisk komiker, Guido, som interneras i koncentrationsläger med sin femårige son.
  Han skojar bort terrorn för att sonen ska orka. Bland annat genom att spexa framför lägervakten med kpist i hand. Guido dör, men sonen klarar sig.

Överlevande gillar filmen
   Svenska överlevande från Förintelsen tycker om filmen.
  – Man orkar ta åt sig det fruktansvärda genom det roliga. Filmen är ingen dokumentation, men kan skapa intresse, säger Susanne Berglind, Stockholm.
  Hon överlevde fyra koncentrationsläger, bland annat Bergen-Belsen och dödslägret Auschwitz.
  – Jag förlorade hela min familj i Förintelsen. Min mor dog i Bergen-Belsen, säger Susanne Berglind. Filmen fick henne att återuppleva skräcken.
  – Tågresan. Boskapsvagnen som låstes utifrån. SS-soldaternas hatiska ansikten. Högljudda skrik. Skällande schäferhundar, säger hon.
  Komiska episoder förringar inte händelserna.
  – Nej, grymheten vi upplevt går aldrig att skildra.
  Jacob Ringart är ordförande i Förintelsens överlevande i Sverige.
  – Jag återupplevde ångesten från lägren. Vi sväljer mer information än vi orkar se i en dokumentär, säger Jacob Ringart.

”Befriande nytt grepp”
   – Filmen är satir över fascism och nazism. Men också en berättelse om en människa besjälad av kärlek som gör allt för att rädda sin son, säger Jacob Ringart.
  Marianne Goldman, filmskapare, tillhör andra generationen efter Förintelsen.
  – Befriande nytt grepp. Filmen behövs för att ta till sig det hemska. I mina ögon är det okej att skildra Förintelsen så här, säger Marianne Goldman.
Vad säger komikerna? Kan man skoja om koncentrationsläger?
   – Visst. Människor som upplevt hemska saker kan skoja grovt. Men det är skillnad mellan nazister som driver med Förintelsen, och komik från överlevande, säger Peter Dalle, filmskaparen bakom ”Lorry”.
  Adde Malmberg, ståuppkomiker och programledare, håller med.
  – Men det är svårt. Man måste veta vad man vill uppnå med skämtet.

...jo, om det görs med kärlek
En komedi om Förintelsen.
  Jo, man kan och får göra en sådan film.
  Åtminstone om den är gjord med sådan kärlek, sådan känsla, som Roberto Benignis ”Livet är underbart”.
   Länge var det lite tabu att över huvud taget göra dramatik av Förintelsen på tv eller på bio.
  Det fanns journal- och dokumentärfilmer. Ohyggliga skildringar från koncentrationslägren, intervjuer med de som överlevde.
  Men inga dramaproduktioner om livet i dödslägren. Det var som att det var oetiskt, kränkande och respektlöst att göra ”underhållning” av ämnet.
  Den kritiken drabbade i viss mån Hollywoods tv-serie ”Förintelsen” (1978) med Meryl Streep och James Woods. Det ansågs fel att något så oerhört skildrades på ett så trivialt sätt.
  Men den rörliga bildens genomslagskraft går inte att förneka. Tv-serien blev flerfaldigt prisbelönad och nådde en enorm publik runt hela världen. För min generation fungerade just denna serie som en nyttig, om än lite sen, historielektion. Som en mer ”sann” skildring av Förintelsen än allt man hade lärt sig i plugget.
  För nästa generation spelade Steven Spielbergs sjufaldigt Oscar-belönade ”Schindler's list” (1993) samma roll.

Lurar i sonen att allt är en lek
   Italienska ”Livet är underbart” handlar om Guido (Roberto Benigni), hans femårige son och hans hustru som alla hamnar i ett koncentrationsläger mot slutet av andra världskriget.
  För att gjuta mod i sin son och för att rädda honom undan gaskamrarna, lurar Guido i grabben att alltihop, hela vistelsen i lägret, bara är en lek, en tävling. Sonen luras att inte gråta, inte gnälla på maten, inte längta efter mamma, för då förlorar han poäng.
  Buskis i koncentrationslägret?
  Jag var rädd för det innan jag såg filmen, för Benignis tidigare filmer utmärker sig inte direkt för särskilt subtil humor. Han är snarare lite av en italiensk Åsa-Nisse.
  Därför är ”Livet är underbart” en positiv överraskning.

Balanserar på gränsen
   Benigni balanserar skickligt på gränsen melland det absurda och galna å ena sidan och det allvarliga och sentimentala å den andra sidan.
  Framför allt är det en mycket gripande skildring av en man som vågar allt för att rädda sin son undan döden.
  Några har hävdat att filmen förvränger och förminskar bilden av Förintelsen. Tidningen Times kritiker menar t ex att dess sentimentalism är en form av fascism som bör bekämpas.
  Men de flesta är positiva. Både publik och kritiker. Filmen har redan prisbelönats vid festivaler i Cannes, Montreal, Toronto och Jerusalem och utsetts till 1998 års bästa europeiska film och den räknas som en av förhandsfavoriterna inför vårens Oscar-gala.