Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
LÖRDAG 16 JANUARI 1999
  

Wennman möter Kerstin Weigl- ny kolumnist i Aftonbladet
Text: Peter Wennman Kerstin Weigl Namn: Kerstin Weigl.
Ålder: 39 år.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.
Familj: Maken Sigge Sigfridsson, journalist, samt dottern Kajsa, snart tre år.
Bor: Tre rum och kök på Södermalm i Stockholm.
Född: Stockholm. Uppväxt i Göteborg.
Inkomst: Cirka 360 000 kronor.
Aktuell:
Börjar i dag som fast kolumnist i Aftonbladet.
Läs Kerstin Weigls kolumn: Vem vill ha en blind och autistisk pojke?

Kajsa ska få ett syskon – papperen ligger klara
VI ADOPTERADE VÅR DOTTER Kerstin Weigl säger att hon känner sig tröttare, fulare och lyckligare sedan hon fick dottern Kajsa, som ska fylla tre år snart.
Foto: RICKARD KILSTRÖM
Kerstin Weigl – ny kolumnist i Aftonbladet
Ska man nu vara nåt så fint som kolumnist på Sveriges största tidning måste man ju ha åsikter, eller hur?
  Helst näven i bordet med en smäll bara – tjong!
  Men Kerstin Weigl, 39, tänker inte ändra på sig.
  – Jag är en mes. Snart har jag inga åsikter kvar om nånting, säger hon.

  Det där låter ju som en förfärligt ointressant programförklaring inför Kerstins debut som fast kolumnist i Aftonbladet – men låt er inte luras:
  Även mesar har vassa näbbar.
  Det krävs mod att vara sig själv.
  Den osäkra människan ropar högt och gällt och målar världen i svart eller vitt. Endast den riktigt tuffa vågar säga ”vänta nu, det där har jag inte riktigt kläm på, jag ligger lågt tills jag vet vad jag talar om”.
  Kerstin Weigl tänker inte stå på barrikaderna och gapa.
  – Jag har aldrig varit nån sån kvinna och jag har nog lite komplex för det. Men det viktigaste för mig är att vara ärlig. Uppfattas det som fegt är det okej för mig, säger hon.
Annars är det ju lättast att tycka till rejält. Då plockar man poäng.
  
– Det är ofattbart att människor har den uppfattningen. Måste man stå på den ena eller andra sidan? Jag avskyr åsiktsmaskiner...ju äldre jag blir, desto svårare har jag att ta ställning. Jag gillar att problematisera i stället. Att osäkert och undrande treva mig fram, att ställa frågor, att inte pracka ner på folk och säga ”så här är det!” Det är den rollen jag vill ha.
Det är rätt hårt att kalla sig själv för ”mes”.
  
– Men det är jag ju. Jag intresserar mig för mesiga saker också. Som relationer och tjejsnack.
Vad får dig att gå i taket?
  
– Jag hatar översitteri och övergrepp mot barn. Vi har ett samhälle som talar om att vi måste visa barnen respekt – sen brukar detta samhälle våld och polisbrutalitet när ett barn som rymt till en förälder och ska hämtas. Hyckleri. Jag skrev en artikelserie om vårdnadstvister ur barns perspektiv, och jag blev chockad av hur det gick till.
Det där kallar jag en åsikt.
  
– Ja, den där typen av frågor brinner jag för.
Låter som en kommande kolumn. Mer, då?
  
– Det är dags att revoltera mot alla ökade krav på oss människor. Vi ska vara så duktiga numera, inte minst på arbetsplatserna. Det är synd om kvinnor och unga tjejer.
Känner du såna krav själv?
  
– Absolut. Jag skulle behöva en hjärntvättsbehandling så jag slapp gå omkring med dåligt samvete. Du påstår att du är en fegis, men du lämnade ut dig totalt i din bok om barnlöshet. Äggstockar, sekret, gynstolar och maken Sigges toalettbesök med plastburkar...privatare än så kan man väl inte vara.
  
– Jag är inte rädd att vara personlig. Dessutom ville jag bryta mot alla tabun i den här frågan. Det är ingen skam att inte kunna få barn, men konstigt nog känner många så fortfarande. Det finns par som hellre ljuger och säger att de inte vill ha barn.
Du ville ge barnlösheten ett ansikte, alltså.
  
– Ja, det kan man säga. Och sen åkte vi till Kina och adopterade vår lilla dotter Kajsa, som snart fyller tre år.
Varför var det så viktigt att skaffa barn? Jag känner många kvinnor runt 40 som väljer att leva utan.
  
– Det är inte livets hela mening. Men jag gick till botten med allt det där. Var det bara en fix idé? Ett prestationskrav? Ville jag bli mamma trots att jag inte skulle få ha stor mage eller kunna amma? Svaret var ett rungande ja.
Blev livet annorlunda, då?
  
– Egentligen inte. Mer än att jag är mer tillfreds nu. Tröttare, fulare och lyckligare.
Och snart får Kajsa ett syskon.
  
– Ja, nån gång i vår. Papperen ligger i Hanoi. Jag känner mig halvgravid.
Hur ser din journalistiska bakgrund ut?
  
– Jag kom in på Journalisthögskolan 1981 på falska föreningsmeriter, men det är väl preskriberat nu. Sen var jag på lokalradion i Malmö och Sydsvenskan innan jag kom till Aftonbladet 1986.
Det bästa du har skrivit?
  
– Det har blivit några bra knäck från rättegångar. Jag är nog en rätt duktig observatör. Fler människor borde gå och titta på rättegångar, det är inget stolligt eller suspekt att göra det. Det är ett slutet drama med etik, moral, politik, religion, psykologi...man lär sig enormt mycket.
Till sist, Kerstin, hur ser den perfeka kolumnen ut?
  
– Det är den som lär dig nåt som du inte redan visste – plus att du får ett garv på köpet.
Peter Wennman
[email protected]

FEM FRÅGOR OM...
ÅTTLINGAR:
  – Hon som födde åtta barn hade sannolikt fått den typen av hormonbehandling som anses oetisk i Sverige. Stackars människa, säger jag.

DRÖMRESOR:

  – Jag vill åka till staden där min adoptivdotter föddes, Gejiu i Kina. Jag tycker om Asien överhuvudtaget.
RADHUS:
  
– Nej! Det är en livsstil jag inte förstår mig på. En konstgjord livsform.
FÖREBILDER:
  – Bang. Barbro Alving. Jag läste henne redan som barn.
JÄMSTÄLLDHET:
  – Ett mål. Det är klart jag ser var makten finns och jag kan känna mig trampad på som kvinna – men jag ogillar att formulera mig i tjusiga teser i det ämnet.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: [email protected]
telefon: 08-725 2000
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER