|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Både ja och nej, det är ju få sjukdomar som vi verkligen botar. Men vi har de senaste tjugo åren blivit duktiga på att behandla symptomen och göra livet drägligt för många av våra patienter. Det har också lett till ett stort intresse för neurologiska sjukdomar. Behandlingsresultaten för Parkinsons sjukdom, MS, epilepsi och migrän är nu mycket goda. Vi har också fått en betydligt aktivare inställning till behandlingen vid stroke, både vad det gäller läkemedel och rehabilitering. Ordet stroke betyder slag. Det var den gamla, svenska benämningen, man talade förr om att man fick slaget närmast något ödesbestämt . Men på den tiden skilde man inte på hjärnslag och hjärtslag. Det som händer i hjärnan vid stroke är att nervcellerna och nervbanor skadas och dör. I åttio procent av fallen är orsaken en propp i hjärnans blodkärl, som leder till syrebrist i hjärnan. Hjärnvävnad dör och man får en hjärninfarkt. Den andra mekanismen, som svarar för tjugo procent av fallen, är att ett kärl brister och vi får en blödning in i eller omkring hjärnan, som skadar nervcellerna. Det här är alltså två förlopp, som är varandras motsats. Det är därför det är så viktigt, att ta reda på vilken typ av stroke det handlar om, innan man kan gå vidare med akutbehandlingen. Tyvärr används fortfarande beteckningen hjärnblödning för alla stroke-fall, trots att det bara är två av tio stroke-fall, som egentligen beror på en blödning. (Se vidare faktarutan här intill.)
Även om man statistiskt sett kan gissa sig till om det rör sig om en blödning eller en propp, så räcker inte det. I det enskilda fallet krävs en röntgenundersökning, en datortomografi (skiktröntgen), för att utesluta en blödning, om man vill gå vidare med en aktiv akutbehandling. Datortomografi finns i idag på så gott som alla sjukhus. Den första akuta åtgärden är att göra en röntgenundersökning av hjärnan med en datortomograf för att utesluta blödning. Många akutmottagningar byggs nu om, så att de kan utrustas med en datortomograf. Har man väl uteslutit en blödning, talar det indirekt för att det rör sig om en propp och en hjärninfarkt. Om insjuknandet ligger högst tre timmar bakåt i tiden, övervägs då en proppupplösande behandling. Man tillför under en timme s k trombolytika, som aktivt löser upp proppen. Idag är det bara en liten grupp av patienter som får den här typen av aktiv behandling, huvudsakligen beroende på att de flesta kommer in till sjukhusen för sent. I de fall av hjärninfarkt, där man inte kan ge trombolytika, ges i stället läkemedel, som förhindrar en vidare påbyggnad av proppen, t ex heparin och acetylsalicylsyra (aspirin, magnecyl). Man skall inte heller glömma det stora värdet av god omvårdnad och tidig aktivering. Den enda behandling som står till buds är att tömma ut blödningen genom en neurokirurgisk operation. Det görs i ungefär vart tionde fall och då rör det sig oftast om yngre patienter. Det är riktigt, att TIA är alldeles för dåligt känt bland allmänheten. TIA kan grovt översättas med övergående cirkulationsrubbning. I Sverige har man försökt introducera benämningen hjärnattack. Den tillfälligt sviktande cirkulationen i hjärnan vid TIA leder till neurologiska symptom, som enligt definitionen går över av sig själva inom 24 timmar och därför lätt negligeras. Det kan röra sig om övergående blindhet, förlamning, känselnedsättning eller talsvårigheter. Nästan alla patienter med propp i hjärnan har tidigare haft en TIA. Det viktiga är att förstå, att TIA kan vara ett förebud till en hjärninfarkt och att man omedelbart skall uppsöka akutmottagningen på sitt sjukhus för utredning och behandling. Proppen, som stoppar upp blodcirkulationen, kan antingen ha bildats lokalt i hjärnans kärl eller vandrat till hjärnan från förträngda halskärl eller ett hjärta med rytmrubbning eller klaffel. Åldern är den viktigaste enskilda riskfaktorn för stroke, ju äldre man blir desto större är risken. Högt blodtryck och diabetes, som båda skadar blodkärlens insidor, ökar risken för infarkt såväl i hjärta som i hjärna. Däremot tycks det som om rökning och förhöjda blodfetter har mindre betydelse för utveckling av stroke. Det har mycket övertygande visats, att en bra blodtryckskontroll, framför allt hos yngre, minskar risken för stroke. Det glöms tyvärr bort ibland i diskussionen, då man talar om överbehandling av högt blodtryck. Ett intressant kuriosum i sammanhanget är att vårt sätt att bevara livsmedel förmodligen påverkat antalet strokepatienter. Vi har ersatt gamla tiders nedsaltning med modern nedkylning och därigenom kraftigt minskat den totala saltkonsumtionen. I slutändan leder det till lägre blodtryck och färre antal stroke i befolkningen. De flesta som drabbas av stroke har redan en hjärtsjukdom och det är en viktig riskfaktor för stroke. Debuten av hjärtsjukdomen brukar föregå stroke med omkring tio år. En tredjedel av strokepatienterna har den typ av rytmrubbning i hjärtat, som kallas förmaksflimmer. Den här rytmrubbningen har en benägenhet att skicka ut vandrande blodproppar, så kallade embolier, som slutligen hamnar i hjärnans kärl och leder till en hjärninfarkt. Vi borde mer aktivt behandla dessa patienter, som lider av förmaksflimmer, med blodförtunnande medel för att förebygga att blodproppar bildas. Det är tänkbart, att vi i en mycket avlägsen framtid kan ersätta skadad nervvävnad med transplanterad nervvävnad. Problemet kommer att bli att få tag på tillräckligt med lämplig vävnad det kan handla om vävnad från foster, djur eller eventuellt klonad vävnad. Vi måste också inse, att skadorna vid en hjärninfarkt är betydligt mer omfattande och destruktiva än vid Parkinsons sjukdom. Tillväxtstimulerande ämnen, som påskyndar nervcellernas tillväxt och som vi redan idag känner till, kan också bli viktiga i framtidens strokebehandling. Nej, det är riktigt. För diagnosen demens krävs, att man lider av en påtaglig minnesstörning, som åtminstone pågått under ett halvår. Patienten skall dessutom uppvisa personlighetsförändringar och nedsatt förmåga till abstrakt tänkande eller praktiskt handlande. Det är normalt att minnet försämras på äldre dagar, men det är inte detsamma som demens. Den grundläggande undersökningen kan göras av en distriktsläkare. Sjukhistoria, sedvanliga blodprover och enkla minnestester är ofta tillräckligt för att ställa diagnosen Alzheimer. Ofta går man vidare med en röntgenundersökning av hjärnan, en datortomografi, för att bekräfta diagnosen och utesluta andra orsaker till demensen. Alzheimer och blodkärlsdemens, som beror på upprepade små hjärninfarkter, är de två vanligaste orsakerna till demens. Typiskt för Alzheimer är en långsam och successiv försämring, medan blodkärlsdemensen utmärks av stegvisa försämringar, som inträffar vid varje ny infarkt. Ibland görs också psykologiska tester för att utesluta exempelvis en depression som orsak till symptomen. Sjukdomen är på inget sätt ny. De flesta av de dementa åldringar, som vi förr i tiden kallade för åderförkalkade, led säkert av Alzheimer. Sjukdomen har blivit mer uppmärksammad genom att kända människor gått ut och givit Alzheimer ett ansikte. I samband med att Ronald Reagan gjorde det i USA utnämndes nittio-talet till hjärndecenniet. Målet är att intensifiera kampen mot hjärnsjukdomarna. Intresset från läkemedelsindustrin att utveckla nya mediciner mot Alzheimer och den allt tyngre vårdinsats som demens-sjuka kräver i en allt äldre befolkning bidrar också till det ökande intresset. Demensen beror på att hjärnceller dör. Men precis som vid Parkinson vet vi inte varför cellerna dör vid Alzheimer. Hos de patienter som insjuknar före 65 års ålder kan man hitta en ärftlig belastning. Det är en mindre grupp som tidigare kallades presenil demens. Vi vet ännu inte tillräckligt för att kunna peka ut några enskilda miljöfaktorer. Varningen för aluminium som orsak var nog ett falskt alarm, även om det går att hitta små mängder aluminium i den förstörda hjärnvävnaden. Det verkar inte heller som om man kan skydda sig mot en framtida Alzheimer genom att vara aktiv mentalt och intellektuellt.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
Jan Guillou, kolumnist: Även husmödrarna får betala för herrtidningar. |