|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Så märker du om ditt barn har diabetes
Egentligen är det här två helt skilda sjukdomar, även om bristen på insulin leder till samma symptom och samma komplikationer. Insulinets viktigaste uppgift är att öppna kroppens celler, så att sockret i blodet kan tränga in i våra celler. Om det inte fungerar får vi ett högt blodsocker. Barndiabetes beror på att de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln har blivit förstörda. Till slut har barnet en total brist på insulin. Vid vuxendiabetes däremot har kroppens olika celler blivit motståndskraftiga mot insulin. Trots att bukspottkörteln tillverkar mer och mer insulin, räcker det inte till för att övervinna motståndet mot insulin ute i cellerna. Så småningom avtar också insulinproduktionen. Det finns en ärftlig komponent, även om den inte är särskilt stark. Hos enäggstvillingar, som ju har samma genetiska uppsättning, är det bara en tredjedel där båda drabbas av diabetes. Förmodligen är det så, att det nästan alltid finns ett ärftligt inslag, olika sårbarhetsgener, men det är miljöfaktorerna som dominerar och utlöser sjukdomen. Man måste skilja på de miljöfaktorer som ställer till med den grundläggande skadan, och de faktorer som senare utlöser sjukdomen, så att den ger symptom. Mycket talar för att infektioner med rödahundvirus och enterovirus under fosterlivet och de första sex levnadsmånaderna kan förstöra de insulinproducerande cellerna. Enterovirus är en mycket vanlig grupp av virus, som ger förkylning och magsjuka. Kroppens immunförsvar, som ju egentligen borde tillverka antikroppar mot angripande virus, kan då snedtända. På grund av sin bristande utmognad ger sig immunförsvaret i stället på de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln och förstör kroppens egna vävnader. Lite senare i livet kan troligen ämnen i kosten vara den tändande gnistan. Det gäller framför allt ämnen, som innehåller kväve. Det kan röra sig om nitrater, nitriter och nitrosaminer, som finns i rökta livsmedel, vissa grönsaker och brunnsvatten. Ovanpå de ursprungliga skadorna tillkommer efter några år de utlösande faktorerna, som gör att sjukdomen ger sig till känna och ger symptom. Det som utlöser sjukdomen är nästan alltid en påfrestning, som ställer ökade krav på insulinproduktionen. Den viktigaste, utlösande orsaken är tillväxtspurten före puberteten. Därför är den vanligaste debutåldern för flickor 1113 år och för pojkar 1215 år. Däremot tycks inte barnfetma vara en belastande faktor. Infektioner och operationer är andra utlösande moment.
En intressant teori är att kylan och den brist på sol som vi har häruppe i Norden skulle kunna vara en belastning som får diabetes att bryta ut. Och frekvensen barndiabetes är faktiskt lite högre i norra Sverige än i södra. En annan fundering är att alla de här fyra välfärdsländerna ger sina barn för mycket mat och därmed driver på tillväxten, vilket i sin tur utlöser sjukdomen. Barn i utvecklingsländer har lägre frekvens av diabetes än i industrialiserade länder. Men sannolikt är det så att den höga frekvensen i Sverige förklaras av flera faktorer, både arv och miljö. Antalet nya fall har säkert ökat hela tiden sedan trettiotalet. Idag har vi drygt 500 nyinsjuknade barn per år, vilket är mycket för en kronisk sjukdom. De senaste tjugo åren har vi haft en femtioprocentig ökning. Före och under puberteten insjuknar lika många flickor som pojkar. Mellan 20 och 34 år sker däremot en kraftig ökning av antalet insjuknade män, så att i tidig medelålder är det dubbelt så många män som kvinnor som har diabetes. De flesta föräldrar reagerar för att barnet dricker våldsamt mycket och kissar mycket. Dessutom börjar barnet att tappa i vikt. Det är det klassiska insjuknandet. Anledningen till att man kissar mycket är ju att det höga sockret i urinen drar med sig mycket vätska ut ur kroppen och vätskeförlusten måste kompenseras genom att dricka mycket. Spädbarnen är ett bekymmer och det händer att dom i sällsynta fall avlider i en diabetesdebut. Det är mycket ovanligt med en diabetesdebut under spädbarnstiden, men om den väl inträffar är den ofta snabb och dramatisk. Spädbarnen är känsliga för vätskeförluster och verkar bara allmänt dåliga. Det är inte alltid man kommer att tänka på diabetes. Ett annat viktigt diabetessymptom är att lite äldre barn, som varit torra ett tag, börjar kissa på sig på nätterna igen.
Inga. Det är inte ovanligt att barnet direkt efter diabetesdebuten kan klara sig en kortare tid utan insulin. Men även under den perioden tillför vi numera insulin för att skona de insulinproducerande cellerna så mycket som möjligt. I längden är det alltså ingen barndiabetiker som klarar sig utan insulin. Det är naturligtvis mycket individuellt. Men redan i 10-11-årsåldern börjar barnen kunna sticka sig själva, ta urinsocker och många kan också ta blodsocker. Många kan redan i den här åldern sköta sin diabetes själva, men de behöver naturligtvis psykologiskt stöd av en vuxen. Det finns olika sorters pumpar. De datorstyrda och blodsockerstyrda pumparna, som styrs helt automatiskt, är ännu inte verklighet. Vi använder pumpar, där man själv måste ta blodsockret och själv dosera insulintillförseln. Pumpen är ungefär lika stor som en cigarettask och slangen ligger i underhuden. Man har en basal insulintillförsel och fördelen är att man tillfälligt kan öka eller minska insulintillförseln genom att trycka på pumpen. Ungefär en tiondedel av tonåringarna använder pump. Det är framför allt flickorna, som tycker att pumparna är besvärliga att kombinera med sina kläder. Det kommer att dröja ännu en tio-femton år innan de blodsockerstyrda pumparna är i allmänt bruk. Tablettförsöken har varit ganska misslyckade, men det pågår mycket forskning på området. Det pågår också försök att tillföra insulin med nässpray och lunginhalationer.
På vuxna har det gjorts många transplantationer av bukspottkörteln, i regel kombinerade med en njurtransplantation, eftersom njuren ofta sviktar vid diabetes. Däremot har inte barn transplanterats. Med en ny bukspottkörtel har man fått en bättre diabeteskontroll, men ingen har helt kunnat sluta med sina sprutor. Problemet är fortfarande avstötningen av transplantatet. Det krävs behandling med både cellgift och cortison efter operationen. För att minska avstötningen mot den transplanterade bukspottkörtelvävnaden har man försökt isolera och rena de insulinproducerande cellerna och spruta in enbart dem i njure eller lever på diabetikern. Det är möjligt att de insulinproducerande cellerna i framtiden kan hämtas från grisar. Det skulle i så fall ge en obegränsad tillgång på transplantat. I de stora kärlen har diabetikern en accelererad åderförkalkning, som ökar risken för kärlkatastrofer i hjärta, hjärna och fötter. Det är samma typ av åderförkalkning som drabbar oss alla, men den går snabbare hos diabetikern. I de mindre kärlen sker däremot en förtjockning av själva kärlväggen, som är speciell just för diabetes. Förtjockningen av kärlväggen, som vi alltmer börjar förstå, leder till försämrad blodförsörjning.
Diabetes var för inte så länge sedan en av de vanligaste orsakerna till blindhet. I dag kan vi rädda diabetikernas syn genom en regelbunden kontroll hos ögonläkare, ögonbottenfotografering och vid behov laserbehandling. Blindhet på grund av näthinneskador och glaskroppsgrumling kommer de flesta diabetiker att slippa i framtiden. Njurskadan har en mycket kraftig ärftlig belastning. Vi börjar nu hitta de skyldiga generna. Cirka 70 procent av diabetikerna får aldrig någonsin en njurskada, medan samtliga i vissa familjer drabbas av njurskada. Den diabetiker som klarat sig i 25 år får inte något njurangrepp. Samtidigt är graden av njurskada ett allmänt mått på hur stora kärlskadorna i kroppen är. Vi är nu mycket observanta på om det dyker upp äggvita i urinen. De som får äggvita i urinen skall omedelbart behandlas med en ny typ av blodtrycksmedicin som kallas ACE-hämmare. Det gäller även om blodtrycket är normalt. På något sätt, som vi inte riktigt förstår, tycks den här medicinen kunna dämpa njurskadan. Det är oerhört dramatiskt för hela familjen, när ett barn insjuknar i diabetes. Det är en jobbig sjukdom, dels därför att den är kronisk och dels därför att den innebär mycket kontroller. Man måste varje timme komma ihåg att man lider av diabetes och barnet måste varje dag ta fem insulinsprutor, förutom kontrollerna av sockret i blod och urin. Det största bekymret för barnet under fem år är själva sprutorna och att det inte får låta bli att äta. Hos det äldre barnet, där sprutskräcken släppt, är det bristen på frihet och det eviga kravet på kontroll som är det jobbiga. På grund av den höga frekvensen av barndiabetes i Sverige har vi byggt upp ett fint modellsystem med omhändertagande av hela familjen, som de flesta länder avundas oss. Och vi har också haft mycket fina behandlingsresultat. Men jämfört med resurserna på sjuttiotalet har även vi drabbats av nedskärningar som nu börjar ge problem, dock inte så mycket som vården av vuxendiabetiker.
Bortsett från sprutor och kontroller går det att leva ett ganska normalt liv. Man kan studera, idrotta, roa sig, gifta sig, skaffa barn och med några få undantag (pilot, lokförare etc.) välja det yrke man vill ha.
|
|
AFTONBLADET AVSLÖJAR Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |