|
|
|
|
|
Få saker intresserar mig så mycket som ljugande journalister. Jag menar förstås inte journalister som har fel - det är en yrkesrisk som drabbar oss alla och den risken är till och med reglerad i grundlag. Men ljugande journalister är en helt annan sak. Å ena sidan bryter de medvetet mot yrkets enda heliga regel. Å andra sidan borde de då kunna förklara och försvara vad de gör.
Men trots 30 år i yrket och trots att jag rimligtvis måste ha träffat mer än tusen kolleger så har jag svårt att förstå vad som händer i deras huvuden när de sätter sig och fabricerar lögn. Jag talar inte om skvallerpress och dylikt, där är lögnerna kanske inte lögner därför att de rör så oviktiga ting och då snarare kan ses som underhållning, satir eller lek (”Har Runar slutat vara otrogen mot Carola?” etc). Jag talar om de kolleger som ljuger med dödligt uppsåt.
Om själva krigsorsaken hette det att FN-inspektören Richard Butlers mot Irak delvis kritiska rapport till FN:s säkerhetsråd var det avgörande motivet. Den rapporten levererades den 16 december och bara sex, sju timmar senare startade de första kryssningsmissilerna. Som var tidningsredaktion begriper tar det längre tid än så, låt säga en vecka, att förbereda så omfattande militära operationer. Dessutom måste ju Bill Clinton i god tid ha mobiliserat sin allierade brittiske premiärminister Tony Blair, nämligen några dagar i förväg innan det ens fanns någon rapport. Detta begriper alla journalister. Men ingen skrev det. När bombandet kom i gång gjorde Expressens USA-korrespondent en karta över Irak med tillhörande grafiska förklaringar om vad som skulle bombas och varför, exempelvis åtta ”giftfabriker” som markerades med dödskallar. I det ögonblicket vet således Expressen-reportern mer än vad FN:s vapeninspektörer inhämtat under drygt åtta års arbete. Motsvarande karta i Svenska Dagbladet visade inte åtta, utan 13 dödskallar. Ett och ett halvt dygn senare meddelade amerikanska myndigheter att man av humanitära skäl avstått från att bomba ”giftfabriker” då sådana insatser kunnat skada civilbefolkningen. Tillbaka då till de ljugande kolleger som satt och tillverkade falska kartor. Eftersom de förmedlade en kunskap som de inte hade, som helt enkelt inte existerade, så måste de ju ha tänkt någonting. Ty vad än en misstänksam allmänhet kan tro, så är det inte vanligt i våra kretsar att vi sitter och hittar på.
Jag kan bara förstå det hela som att journalisterna ser sig själva som mobiliserade, som att de deltar i ett krig och deltar på den goda sidan. När de förgyller bomberna så tror de sig arbeta i demokratins tjänst. När de ursäktar, förklarar och förskönar dödandet så deltar de i det. De påverkar regeringen Persson så att vårt land direkt eller indirekt stöder dödandet och därmed blir det lättare till nästa gång. Vad gäller nästa gång har de för övrigt redan förklarat att bombandet slutade, samtidigt som riksrättsbeslutet mot Clinton fattades, därför att Ramadan, den muslimska fastemånaden, hade inletts. När Ramadan tar slut är det händelsevis dags för den amerikanska senaten att pröva riksrättsåtalet, varför förklaringen till återupptagna bombningar, händelsevis just då, redan är fixad. Detta är alltså vår tids krig, kulturernas krig som ersatte det kalla kriget. Det är vi vita mot Irak, Iran, Sudan, Libyen, Afganistan, i skurkordning, och därefter alla de andra i praktisk ordning. Detta krig utspelas på två fronter, den ena rent militära, det som för närvarande sköts av Clinton och Blair och i sinom tid av deras efterföljare. Den andra fronten är den politiska, striden om sinnena, propagandans krig, kriget för att få oss att bli troende. Och kriget om våra sinnen är det som möjliggör det rent militära kriget. Utan politisk övertygelse, utan hela den västerländska opinionen, inga bomber.
De journalister som låter mobilisera sig, som snabbt och kritiklöst återger amerikanska militärkommunikéer som ett barn skulle genomskåda, de journalister som sitter och hittar på kartor och annat, skriver således i uppsåt att döda.
|
|
Därför ljuger så många journalister i uppsåt att döda
Vår tids mest heliga krig mot islam är alltså till stor del ett andligt och politiskt krig. Och krigets första offer är alltid sanningen. Därför ljuger så många journalister i uppsåt att döda.