|
|
|
|
|
Där satt jag en ganska ensam och deppig svensk i luciatider. Då kom några gamla vänner från Sverige med sambon på besök. Vi hade, som man säger, en trevlig afton ute på stan och avslutade hemma hos mig. Det var natten till den 13 december. Då insåg vi att här hade vi chansen att sprida lite svensk propaganda och överbrygga klyftorna mellan kulturerna. Vi skulle lussa för grannarna!Under stor munterhet, något kanske påfylld av kluckande drycker hemifrån, tog vi vad jag hade och iordninggjorde luciatåget. Vita lakan blev sorkar, sidenslipsar blev röda bälten. Den adventskrans som min kärleksfulla mor hade sänt ut blev luciakrona laddad med husets ljusstumpar. Sålunda utrustade skred vi vid fyratiden på morgonen på vingliga fjät ut ur lägenheten. Vi ringde på första dörren. Ingenting hände. Vi sjöng och ringde igen. Ljudet av släpande sandaler hördes på andra sidan, samt rösten av någon som bad oss dra åt skogen. På mycket ilsken kantonesiska. Att han inte önskade ett da capo kunde förstås även av den som inte talar ett ord av någon kinesisk dialekt. Vi lät oss dock inte tryckas ner av denna vår förste kritiker. Vi ringde sjungande på nästa dörr. Den flög upp. Där stod en skräckslagen kines i shorts och undertröja, ögonen stora som tefat. Vi skred värdigt in sjungande luciasången, ljusen fladdrade i de elektriska fläktarnas drag. Fyra mycket trötta kineser satt runt ett bord och spelade kort, de stirrade på oss stela av fasa. Deras ansikten spöklikt upplysta av tv där Bruce Lees fiender krossades rosslande till döds i bakgrunden. Jag, som ju ändå var i informationsbranschen, insåg att här fanns ett informationsgap mellan oss och dem, så jag började fylla gapet. ”She is Lucia”, sa jag. ”Ni vet helgon från Syrakusa, tror jag. Sicilien, fast hon kommer från Bollnäs förstås”, tillade jag, för det gjorde ju hon. ”Hon brann upp”, förklarade jag. Lucia brann på bål. Fast lågorna tog visst inte. Tror jag. Den vita dräkten symboliserar i alla fall renheten i midvintermörkret. Min föreläsning i nordisk-katolsk mytologi och etnologi blev allt mattare och alltmer osäker. Jag medger det. De fyra stirrade perplext. De förstod uppenbarligen inte ett smack. Vi drog Staffan stalledräng medan vi hastigt retirerade. Männen såg ut som om de ville dra kniv eller pröva några sådana där sparkar man såg i alla Kung Fu-program i Hongkongs tv dygnet runt. Vi inställde luciafirandet. Vill inte folk uppleva verklig konst, ska de slippa.Dagen efter fick vi veta att vitt är dödens färg i stora delar av Asien och levande ljus har man bara på begravningar och då vi kom klädda i vita kläder med fladdrande ljus mitt i natten, kunde det bara tolkas som ett dödståg, en spökparad eller ett omen om att något ohyggligt skulle inträffa. Vi som bara ville bygga en bro mellan kulturerna. Så kan det gå även på de lättaste fjät. 
|
|
